Helen Calner

Helen Calner var ekumenisk följeslagare i Yanoun hösten 2007.

Reserapporter av Helen Calner

En sargad plats

Jag promenerar genom gatorna i Nablus och känner mig glad över att vara där igen. Under en vecka har vi inte haft tillåtelse att åka in pga av en massiv militär invasion i flyktinglägret Al Ayn. Jag minns telefonsamtalet som kom den kvällen när allt började och jag minns hur otroligt hjälplös jag kände mig när den skälvande rösten i andra änden av luren berättar att militären har gått in i flyktinglägret och river upp himmel och jord. Vi fick uppdateringar via sms och telefonsamtal under flera dagar och hade egentligen ingen aning om hur det såg ut eller vad som hände. Jag har för länge sedan lärt mig att det inte är någon idé att fråga varför, armén behöver inga anledningar, de hittar på dem varefter. Efter en vecka drog sig armén ut och efter ett par dagar av lugn fick vi äntligen tillåtelse att åka till Nablus och också att besöka Al Ayn.

Min bästa kompis Joseph

Du är bara ett litet knyte. Din kropp skälver för varje andetag du tar och min kropp knyter sig också för varje andetag du tar. Jag ser hur du kämpar med smärtan. Den måste vara outhärdlig. Du ligger mitt i sängen och den verkar alldeles för stor. Du försvinner bland de gröna sterila lakanen. Jag känner inte igen dig. Det är inte bara för allt bandage som täcker halva kroppen, det är som om du åldrats och föryngrats på samma gång. Ett litet, litet barn i en gammal mans kropp. Ditt liv kommer aldrig mer att bli sig likt.

Öga mot öga med tre aggressiva bosättare …

…och en gevärsmynning. Det var lördag kväll och solen höll just på att gå ner. Jag hade precis satt mig ute på trappan med en kopp kaffe för att summera mina lediga dagar. Jag var glad att vara hemma igen i Yanoun. Hade verkligen saknat vyn från trappan. Och den underbara stillheten… Nere i backen ser jag en vit jeep med en lång antenn på taket komma körande långsamt uppåt. När jag ser den gula registreringsskylten vet jag att det är en bosättarjeep.

En vanlig, men ovanlig morgon vid Huwwara Check Point

När klockan ringer 05.00 känner varken jag eller min kropp för att kliva ur den varma sängen. Det är inte mänskligt att behöva gå upp så tidigt. Men jag lyckas och hinner åtminstone få i mig en halv kopp kaffe innan jag trött ramlar ut till taxin som väntar. När klockan precis slår 06.00 kliver jag ur taxin och det är dags för dagens första uppgift, att observera hur det fungerar vid Huwwara checkpoint denna morgon. Här väntar hundratals människor på att få passera, precis som de gör varje dag, vecka ut och vecka in. De kan inte välja när de går upp. De flesta som står här nu har väntat sedan min väckarklocka ringde och tidigare än så, på att gränskontrollen ska öppna och att de förhoppningsvis kan passera och så småningom nå sina arbeten eller skolor.

En mäktig känsla

Det är fredag och mitt på dagen. Solen är som varmast när vi traskar ut ur Östra Jerusalem (den palestinska delen) och in i Västra Jerusalem (den israeliska delen). Vi småpratar lite och jag känner mig förväntansfull. Jag är ju en synnerligen aktiv människa, men har aldrig demonstrerat eller direkt manifesterat för varken världsfred eller lägre bensinpriser. Nu gäller det en manifestation för att stoppa ockupationen i landet jag befinner mig i. Jag har hört talas om detta veckoregelbundna fenomen men har inte lyckats få någon egen bild av hur det är.