Jonas Hansson

Jonas Hansson var följeslagare 2009 i Betlehem.

Reserapporter av Jonas Hansson

Drömmar om framtiden

Efter att jag formellt avslutat mitt uppdrag som ekumenisk följeslagare reste jag runt några veckor i Egypten. Israel och Palestinas jättelika granne i väster är ett land där 43,9 % av befolkningen lever på mindre än 2 US dollar om dagen och de sociala klyftorna är enorma.[1] Under min resa drog jag mig till minnes frågan flera människor ställt till mig under min tid i Israel och Palestina: ”Varför åker du inte till något annat land där människor lider mer och hjälper dem?”.

Stulen barndom

Palestina är fullt av glada och skrattande små barn.[1] Överallt dyker de upp med nyfikna frågor, ”What´s your name?” och ”How are you?”. Den lilla byn Yanoun på Norra Västbanken är inget undantag. Varje kväll dyker det upp barn utanför vårt hus för att leka kull och spela fotboll.

Från mitt fönster i Betlehem kan jag se vad Israels premiärminister menar med fred

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus tal den 14 juni fick ett blandat mottagande. Visst är det positivt att höra en israelisk högerpolitiker tala om behovet av en palestinsk stat och under hans knappt 30 minuter långa tal nämnde premiärminister Netanyahu ordet fred 45 gånger.[1] Men från mitt fönster kan jag se de verkliga konsekvenserna av den politik som Israel bedriver på det ockuperade palestinska området. Det är en politik som går ut på att konfiskera så mycket mark som möjligt och försvåra bildandet av en palestinsk stat. Det är snarare ett recept för ökat våld, inte fred.

Vi har bott här i tusentals år – sedan 1983

Bob Lang är talesperson för den israeliska bosättningen Efrat nära Betlehem. Från en utkiksplats utanför en av bosättningens skolor pekar han mot Jerusalem vid den disiga horisonten och säger stolt ”det här området har enorm strategisk betydelse och allt som ni kan se härifrån tillhör oss”.

”Jag är inte längre ett barn”

Salwa är en flicka som bor i byn Al Khader utanför Betlehem. Jag sitter med hennes mamma och resten av familjen i deras lilla vardagsrum. Salwa ler och hennes mörkbruna ögon skiner av livsglädje och förhoppningar. Hennes pappa ser allvarlig ut när han kramar om sin dotter.