Josefin Hjärpe Lämås

Josefin reste till Palestina och Israel första gången 2009 då hon tillbringade ett halvår i Betlehem via Sidas praktikantprogram. Resorna och intresset för regionen har fortsatt sedan dess, liksom övertygelsen om Följeslagarprogrammets uppgift och nyttan av en internationell närvaro på plats. Hennes förhoppning är att som följeslagare lyssna och ta del av människors berättelser och vardag, att vara ett ögonvittne och att aktivt låta berättelserna bli hörda av fler. Till vardags läser Josefin till gymnasielärare på Umeå Universitet men har senast arbetat som internationell koordinator på Equmenia. Hon har även läst journalistik och har ett stort intresse för litterärt och dokumentärt skrivande.

Reserapporter av Josefin Hjärpe Lämås

Rätten att protestera

I Sverige har första maj passerat. En dag då många samlas på gator och torg och marscherar under paroller som till exempel ”fred” och ”solidaritet”. Men kanske var det först i min roll som följeslagare som jag förstod ordens verkliga betydelse och vad det innebär att leva i solidaritet med människor som kämpar för fred, frihet och förändring.

Att pausa från verkligheten

Jag är på en fest på ett tak. Brunbrända kroppar dansar i takt med musiken samtidigt som solen lägger sig över staden. Jag har tagit av mig min väst. Det är min sista kväll och jag har åkt till Tel Aviv. En stad vid medelhavet, ofta omnämnd som en bubbla i det annars politiskt och religiöst präglade Israel. Det är en timme från Jerusalem, två timmar från Västbanken. Och det är ett helt annat universum.

En skolväg kantad av soldater

Klockan är strax före åtta. I stora klungor strömmar barn förbi oss på väg till skolan. Färgglada skolväskor guppar lågt ner på barnens ryggar, väskor som på de minsta eleverna nästan ser större ut än barnen själva. Några elever fnittrar och tittar blygt bort när vi hälsar god morgon. Andra ropar glatt ut våra namn som de lärt sig vid det här laget. Alla ler igenkännande mot oss. Sen tittar de automatiskt mot buskarna en bit längre bort. I skuggan står två soldater med vapnen riktade mot dem.

En annan röst

Vi står och ser ut över gränsen till Gaza. Vi kan höra ljuden från trafik, skramliga högtalare och minaretutrop. Ljudvågor och små korn av liv som färdas i vinden. Jag känner igen ljuden. För de är de ljud jag har lärt känna av att leva bland palestinier. Men för människorna i den israeliska staden Sderot är deras enda kontakt raketattacker från den andra sidan.

Bara toaletten står kvar

Demolering. Ett ord jag knappt visste vi hade på svenska. Efter en dryg månad här har jag redan slitit ut det. Och jag är så enormt trött på ämnet. Ändå måste jag berätta om det. För det är ständigt aktuellt, dag efter dag. Vecka efter vecka. Kanske mer än någonsin just i år. Låt mig ge er ett exempel för att ni ska förstå vad det handlar om. Låt mig berätta om Khirbet Tana.