Julia Eriksson Pogorzelska

Julia är född i Gdansk, Polen och bor i Stockholm. Hon har läst till jurist i Uppsala, med ett utbytesår i Paris. Hon har även gjort en praktik på Europaparlamentet i Bryssel. Julia är intresserad av Mellanöstern och har rest mycket i området. Hon är även intresserad av kvinnors rättigheter och konst och vill fördjupa sig inom dessa områden under sin tid som följeslagare. Idag arbetar Julia med ensamkommande barn på Migrationsverket. Hon är också engagerad inom Individuell Människohjälp med projektet Vardagssvenska.

Reserapporter av Julia Eriksson Pogorzelska

Fängelse för stenkastning

Varje tisdag klockan 10 organiserar Prisoner's club en demonstration på gatan utanför vårt hus. Män, kvinnor och barn håller upp bilder på släktingar som sitter i fängelse. Lokal-tv är där och filmar demonstranterna, varje vecka.

Allt väl som slutar väl

När jag åkte till Palestina hade jag som mål att lära mig om konflikten men även om det vanliga livet som pågår. Överallt är alla människor likadana, vi äter, blir kära, sover, gnäller, firar och arbetar. Detta gäller i Sverige, i krig och i diktaturer, detta gäller även under ockupation. Och jag vill verkligen skriva om technofester i Ramallah, om den kontroversiella ridskolan i Jericho och om den mannen i flyktingsförläggningen Nurchams som älskade Nelson Mandela så mycket att han bytte namn till Nelson och sparade i åratals för att få åka ner till Sydafrika och träffa sin idol. Jag vill skriva om alla intryck, skratt som jag upplevt de senaste veckorna, om allt det fina. Men det får vänta. För samtidigt som livet pågår är också döden väldigt nära, mycket närmare än den borde vara. Ammars historia är ett exempel på det.

Den allvarsamma leken

När barn föds under ockupation blir konflikten den enda vardagen de känner till. Under uppväxten blir motståndet en identitet och en norm. I byn Kafr Qaddum är detta väldigt tydligt. Kafr Qaddum är närmast känt för demonstrationen som äger rum varje vecka, efter fredagsbönen. Demonstrationen tenderar att bli mycket våldsam trots sitt uttalade syfte att vara förespråka ickevåld.

Att inte kunna ta sig hem

Ni vet hur det är. Samtidigt som den första snön faller börjar det. Tågkaoset, pendeltågkaoset. Inget går längre att planera. Några hundra personer kommer att muttra "att SJ aldrig lär sig att snön kommer varje år", tiotals flextimmar kommer att gå åt till försenade tunnelbanor. Den passiva aggressiviteten flödar och riktas ofta mot någon stackars personal som har fått i uppgift att förklara att källan till allt är ett signalfel. Bittra statusar uppdateras på Facebook. Massa tid kommer att spillas på grund av omständigheter som vi inte kan rå över. Och detta resulterar i frustration. Ni vet precis hur det är.

Tulkarem – en okänd pärla

Kuperade landskap, en mysig stadskärna med en stämningsfull marknad. Vädret är påtagligt varmare här än i Jerusalem, Tulkarem ligger endast 15 kilometer från den israeliska kuststaden Netanya och inte en turist så långt ögat kan nå.