Kenneth Kimming

Kenneth Kimming är utbildad ämneslärare med mångårig erfarenhet från pedagogisk verksamhet och från förändringsarbete inom stat, landsting och näringsliv. Både under och efter det numera avslutade arbetslivet har Kenneth engagerat sig i internationella rättvisefrågor, ett engagemang med knytningar till bland annat förbundet Kristen humanism, Equmeniakyrkan och till Diakonia. Intresset för uppdraget som ekumenisk följeslagare väcktes under den förvärrade konflikten i början av 2000-talet och särskilt efter de kristna palestiniernas rop efter solidaritet och närvaro från omvärlden som då hördes. Kenneth åkte första gången ut som följeslagare hösten 2012 med placering i Tulkarem.

Reserapporter av Kenneth Kimming

Om den palestinska identiteten

Näst sista tjänstgöringsdagen har jag bokat möte med Fayrouz Sharqawi och nu tar hon trapporna upp till uteserveringen där jag väntar över en kopp kaffe. – Marhaba, Kenneth, hälsar hon med ett leende som strålar likt den sol som äntligen värmer upp östra Jerusalem.

Med vilken rätt?

Det är dags för Jerusalem Marathon. Genomfarter är avstängda och tusentals åskådare sitter i bilkö. Med kort varsel har jag bestämt mig för att ta en ledig dag och fly staden. Det är också fredag, muslimers bönedag, en dag som ofta varit lugn under mina snart tre månader i östra Jerusalem.

Att bryta tystnad

– Jag älskar Israel, säger soldaten David från organisationen Breaking the Silence [1]. Men lika mycket som jag älskar mitt land, är jag upprörd över den israeliska arméns systematiska förnedring av palestinier. Det är inte soldaterna det är fel på. Det är uppdraget som förtrycker palestinierna.

Uppdrag östra Jerusalem

Vårt teams uppdrag att dagligen vara närvarande i Gamla stan i Jerusalem ger oss mycket tillbaka. För egen del känner jag både vördnad och förundran och inte minst lust att veta mer om det jag ser.

”Vi kom hit för att se solnedgången”

”Vi ska se solnedgången”, löd Hanna Barags nervösa svar när hennes landsman, en israelisk soldat, lika nervöst frågade henne vad hon hade att göra vid vägspärren Qalandiya [1]. Året var 2001 och soldater vid vägspärren var inte vana vid besök av landsmän. Hanna var då 65 år och hade rest dit med en väninna, båda upprörda över vad de hört en journalist berätta om militära gränsövergångar. På plats var det mycket värre än de anat.