Malin Andrén

Malin Andrén har examen i internationella relationer och statsvetenskap från Uppsala universitet och är uppvuxen i Nyköping. Hon har bland annat arbetat med konfliktförebyggande verksamhet på Folke Bernadotteakademin och med utvecklingsfrågor i Sydafrika. Malin känner sig motiverad av att resa till Israel och Palestina för att genom preventiv närvaro kunna bidra till en fredlig utveckling. Hon ser fram emot att på nära håll få uppleva hur människor kan mötas över gränser och hur detta kan vara en grund till en hållbar fred. Malin tror på vikten av att lyssna till människors vardagsberättelser och sprida information och kunskap om dessa i Sverige.

Reserapporter av Malin Andrén

När barn kallas för terrorister

Det första jag slås av när jag möter Nadeel hemma i hennes vardagsrum i byn Azzun är hur liten hon är. Hon är bara ett barn. Hon ler blygt och tar i hand. Nadeel är 14 år gammal och har precis släppts efter fyra månader i ett israeliskt fängelse. Jag träffar henne för att prata om hur hon behandlades i fängelset.

Att hoppas eller att dö

Luften dallrar, solen steker, det är över 30 grader varmt. Det röda dammet virvlar långsamt och lägger sig som en tunn hinna över allting. I Wadi Qana – kanalernas dal – står det olivträd så långt ögat når. Intill en bred asfalterad väg som skär genom de grågröna kullarna står ett femtiotal män på rad. Det är fredag och dags för bön. Men varför ber de här? Under den stekande solen och intill den stora vägen där bilar dånar förbi? De ber i protest. I icke-våldslig protest mot att vägen gör det nästintill omöjligt för dem att odla sin mark.

Utan rättigheter i israeliskt fängelse

Jag träffar Fatima i en tom lägenhet i Nablus på norra Västbanken. Fönstren är borta och där låset på ytterdörren suttit gapar det tomt. Det är hål i flera av väggarna och i badrummet är vattenledningar av. Så här ser lägenheten ut sedan israeliska soldater kom för att gripa Fatima i april 2015. Hon berättar för mig om den dagen, och om hur hennes man, Mohammed, håller på att dö i ett israeliskt fängelse.

Bakom taggtråd och låsta grindar

Landet krymper. Marken står oanvänd bakom taggtråd och låsta grindar. Snart går det inte att leva på inkomsterna från jordbruket längre. Runt om Tulkarem på nordvästra Västbanken slingrar sig muren som skiljer israeler från palestinier och palestinier från sin mark. Just här är muren byggd flera kilometer från gränsen mellan Israel och Palestina. Mellan muren och gränsen står betesmarker, odlingar och hem.

Vad händer sen?

De senaste dagarna har media, såväl palestinsk och israelisk som internationell, rapporterat om våldsamma attacker i Israel och i Palestina. Det har skrivits om antal döda och om gärningsmän och offer. Det har skrivits om att våldet ökar. Jag funderar: Vad händer sen? När tumultet har lagt sig och gatorna blivit rensopade. När rytmen återgår till det vanliga i Jaffa och i Jerusalem, när människor återgår till arbete och skola med en större sorg än tidigare. Vad händer då?