Maria Lindbäck

Maria Lindbäck kommer från Luleå, har läst mänskliga rättighets- och demokratiprogrammet på Teologiska högskolan i Stockholm, samt har en kandidatexamen i Statsvetenskap med inriktning på krishantering och internationell samverkan från Försvarshögskolan. Hon är konst- och språkintresserad, har skrivit ett antal artiklar för olika utrikespolitiska publikationer samt har under det senaste året jobbat för den svenska utrikesförvaltningen i Egypten. Maria är speciellt intresserad av ungdoms- och kvinnofrågor samt har erfarenhet av att resa i Mellanöstern och Nordafrika. Tidigare har hon engagerat sig för att öka kulturell förståelse i sin hemkommun, erfarenheter som hon nu hoppas kunna få användning för i och med sitt deltagande i Följeslagarprogrammet.

Reserapporter av Maria Lindbäck

Ett militariserat Israel

I min senaste reserapport skrev jag om två skilda israeliska samhällen och i denna text fortsätter jag att fundera på mitt möte med det israeliska samhället. Denna gång skriver jag om ett militariserat Israel där jag ständigt möter unga israeler i uniform, ofta tungt beväpnade. Jag möter dem på bussen och inne i shoppingcentra. Under en strandpromenad i Tel Aviv blir jag stoppad av ett helt gäng med uniformerade unga kvinnor som vill att jag ska ta en bild av dem med deras kamera då de poserar framför den förtrollande solnedgången. En av de många frågor som jag har ställt mig under dessa tre månader är hur dessa ständiga militära inslag påverkar inte bara palestinier utan även det israeliska samhället?

Två skilda samhällen

Under den vecka som Israel och Palestina upplevde enorma mängder regn och snö besökte jag två vitt skilda delar av det israeliska samhället. Bosättningen Efrat symboliserar för många ett av de största hindren för fred medan den lilla byn vid namn Fredsoasen [1a] har kommit att symbolisera hopp i en komplicerad konflikt som har pågått alltför länge. Byn etablerades redan 1970. Precis som många bosättningar handlade det först om en karavan på en kulle, men utöver detta finns det inte mycket gemensamt mellan Fredsoasen och bosättarnas ideologier.

Tarqumiya kontrollstation

Klockan är kvart i tre på natten när väckarklockan ringer. En halvtimme senare sätter jag mig trött i bilen och hälsar på vår chaufför. Det är söndag, arbetsveckans första dag, och vi är på väg att besöka Tarqumiya kontrollstation som leder ut från Västbanken, till östra sidan om muren och vidare in i Israel, under veckans mest hektiska morgon.

En frihetsberövad generation

Mina kollegor kommer en fredagsförmiddag gående genom en israelisk kontrollstation med en delegation på drygt tjugo personer, som alla är intresserade av att veta mer om situationen i Hebron. Det första som möter dem är en av de mörkaste sidorna av ockupationen, på andra sidan kontrollstationen har soldaterna nämligen arresterat en 12-årig pojke, han är anklagad för att ha kastat sten. Soldaterna har försett honom med en ögonbindel och handfängsel, som de försöker avlägsna inför internationella ögon. Pojken är arresterad utan någon vuxen närvarande.

Vägen till skolan under ockupationen

Varje vardagsmorgon passerar jag den israeliska kontrollstationen nummer 56, som skiljer staden Hebron på Västbanken åt i två delar, H1 och H2 [1]. H1 är den palestinska delen, där majoriteten av palestinierna bor medan H2 är den israeliska delen, där israeliska bosättare lever bredvid palestinier.