Markus Haile

Markus Haile var följeslagare i Hebron våren 2009.

Reserapporter av Markus Haile

Ahlan wa-Sahlan

Det känns konstigt att nu äntligen vara hemma i Sverige. Det har gått en tid sen jag landade på Arlanda, men jag kommer på mig själv att hela tiden tänka tillbaka till Palestina och Israel. Osökt går oftast mina tankar till Hebron, människorna där och allt som jag fått uppleva. Tiden har passerat så snabbt, nyss var jag i Hebron och nu sitter jag i hemma i min lägenhet och tänker tillbaka. Minns fortfarande det första arabiska ordet som vi fick lära oss vilket även var namnet på denna lilla arabiska bok med fraser jag ständigt bar med mig. Välkommen, ”Ahlan wa-Sahlan” – de människor jag har mött har alltid mött mig med just detta, Ahlan wa-Sahlan.

Bara i Israel

Det räcker med att bara nämna landet vid namn så väcker det alltid någon reaktion. Vissa har helt förälskat sig i Israel och efter att ha spenderat en viss tid där kan jag nog förstå varför. Israel är verkligen ett fantastiskt land på många sätt. Knappt mycket större än Småland till ytan fast med en variation på alla plan, större och breddare än vad som ryms i de flesta länder världen över.

Barn skriver till Gud

Gud som haver barnen kär, jag brukar inte skriva till dig så ofta, men gör det nu. Som du vet så är jag i Hebron, det är ganska tufft här och inte alltid så kul. Även om solen skiner ibland så känns det ändå som den aldrig gör det här, känns ibland som om du har övergivit dina barn här.

Hebron är inte som andra städer!

När jag står mitt i trappan har jag full översikt över ingången till ”The Cordoba School”. Precis nedanför mig ligger bosättningen med gatan framför som enbart israeler får vistas på. Ibland springer israeliska barn ut ur bosättningen för att hinna med skolbussen lite längre ner på gatan, ibland eskorteras de ut av sina föräldrar. Jag ser beväpnade bosättare sätta sig i sina bilar och köra iväg på vägar som bara de får åka på. Hebron är två städer, två olika världar, och jag står mitt emellan.