Michaela Hoff

Michaela Hoff var följeslagare i Betlehem hösten 2009.

Reserapporter av Michaela Hoff

Livet på landet

Dammet yr kring mina fötter och hettan är överallt. Kisar upp mot solen och tillbaks ner på marken för att inte snubbla. På en stenig stig tar jag mig fram över den palestinska landsbygden, en expedition i ett ökenlandskap. När jag kommer över backkrönet ligger byn synlig, 33 stenhus omgivna av karga vidder och en israelisk bosättning. Jag kliver in i Jubbet adh Dhib där jag hälsas välkommen av väderbitna kvinnor och många undrande barn.

En annorlunda kärlekshistoria

Kvinnan i rummet har två namn. Sujud och Sema. I henne ryms två liv, två verkligheter och två identiteter. Sema är en judisk flicka som växte upp i en israelisk bosättning i östra Jerusalem. Sujud är en muslimsk kvinna med sitt hem i en palestinsk by på Västbanken. Denna historia handlar om mod, val och konflikt. Och framförallt handlar den om kärlek.

I väntan

En palestinsk man ber i morgontimman. Med ansiktet mot söder i den ringlande kön står han på knä över en avriven kartongbit. Kylan stiger upp från asfalten under honom. I Checkpoint 300 mellan Bethlehem och Jerusalem är människan och religionen trängd mellan stålgaller och taggtråd. Dimridåer från glödande cigaretter och ett lock av rök och olust sänker sig över hela platsen. Stress, ovisshet och frustration. Han är i väntan.

På en mur står det skrivet

Jag vill inte känna hat. Så står det skrivet på betongmonstret som tornar upp sig framför mig. Jag står på dammig palestinsk jord och vinden blåser i mitt hår. Mina ögon vandrar uppåt himlen, längs med en mur och på grafittin som täcker den. Jag känner mig sorgsen nu, det gör ont i magen och innanför ögonen. Det känns orätt här, ungefär som om någonting gick fruktansvärt fel när människan skrev sin historia. Jag är vittne till en travesti.

I Jabal Mukkaber har ett hem blivit till rasmassor

I Jabal Mukkaber har ett hem blivit till rasmassor. Titeln är ett fragment, en skärva som sammanfattar mina intryck från veckan som gått. Som följeslagare i Jerusalem leds mina fotsteg ständigt in på vägar som kantas av starka känslor och gripande människoöden. Jag vill med denna text bjuda in er läsare till min värld, till att dela några av mina upplevelser. Jag tror att jag behöver er för att lätta mitt hjärta. Att förmedla intrycken visar sig dock betydligt svårare än vad jag föreställt mig. För hur skildrar jag en ockupation på ett enkelt sätt? Hur omvandlar jag en emotionell berg-och-dalbana till ett narrativ med en början, mitt och ett slut? Här gör jag ett försök.