Ninna Oom

Ninna Oom är utbildad i socialantropologi, har arbetat med Stockholms Stadsmission och varit  engagerad i Röda Korset. Tidigare arbetade hon som klassisk och modern dansare och det var genom ett svensk-israeliskt dansprojekt hon först kom att besöka Israel. Att återvända till området som följeslagare känns viktigt för Ninna och hon hoppas kunna stödja de som dagligen lever under, och påverkas av ockupationen. I föreningen Dansare utan gränser, som hon är en av grundarna av, kombinerar Ninna sitt intresse för dans och sitt stora engagemang för rättvisefrågor och har genomfört projekt i Sverige, Frankrike och Sydafrika.

Reserapporter av Ninna Oom

Möten att minnas

Vad är det som gör att jag kommer att minnas min tid här som ljus? Trots allt det lidande jag ser människor gå igenom. Jag tror att svaret står att finna i alla de fantastiska möten jag har fått uppleva, så låt mig berätta om några av de människor jag har träffat här.

Under ytan

Varje dag tar jag och mina följeslagarkolleger en morgonpromenad runt Gamla stan i Jerusalem. Som helig stad för inte mindre än tre världsreligioner, judendom, kristendom och islam, är det inte sällan det uppstår spänningar som får staden att sjuda.

De vill inte ha kvar oss här

1967 hävdar Israel att de annekterar östra Jerusalem. Det internationella samfundet håller inte med. [1] Hur ter sig en palestiniers liv i detta område? Den frågan tillsammans med flera andra hade jag inte svaret på för två månader sedan. Nu vet jag mer än jag hade önskat var nödvändigt.

Dans istället för stenar

När föregående team i östra Jerusalem lämnade över tog de med oss till flyktinglägret Shuafat. De hade nämligen hört att ett ungdomscenter i området skulle kunna vara intresserade av en danslärare. Och mycket riktigt, numera undervisar jag balett en gång i veckan och mitt möte med dansläraren Ola Abu Taleb får mig att inse hur viktig dansen är för ungdomarna. Ola menar att den är ett alternativ till en våldsam motståndskamp.

Rädslan som mur

Tre dagar i veckan räknar jag som följeslagare de människor som passerar från Västbanken till Jerusalem. Jag och mina kolleger är placerade vid vägspärren Qalandiya och på tre timmar räknar vi ofta till 2 000 människor. Mitt möte med Yaara ska få mig att inse att det även utan en fysisk avgränsning mellan Västbanken och Israel finns något som delar upp människorna här – rädslan och föreställningen att den andre är min fiende.