Sofia Ohlsson Djerf

Sofia Ohlsson Djerf, 25 år, född och uppvuxen i Uppsala, läser just nu masterprogrammet i journalistik vid JMK (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation) vid Stockholms universitet, har en fil. kand. i litteraturvetenskap från Lunds universitet, även läst nationalekonomi och statskunskap vid Uppsala universitet, varit aktiv i Röda Korset, varit aktiv i Utrikespolitiska föreningen i Uppsala.

Reserapporter av Sofia Ohlsson Djerf

Tystnad är en mänsklig sjukdom

“Jag förtjänar fyra eller fem års fängelse, men jag kommer inte att bli åtalad”. Yehuda Shaul tittar mig i ögonen, håller kvar blicken, kliar sig i det stora skägget. “Jag är beredd att ta mitt straff, men om de åtalar mig för mina handlingar som israelisk militär måste de också åtala alla andra som gjort militärtjänst de senaste decennierna”. Eftersom det är obligatoriskt för alla israeliska medborgare att göra militärtjänsten, tre år för män och två år för kvinnor, blir antalet åtalade en hel generation. “Och det vill man inte”.

”Det här är mitt liv”

Målningarna är många och färggranna, täcker husets väggar. Turkost, cerise, guld och grönt trängs på de hårda papperna. På avstånd ser de ut som lyckliga sagovärldar, på nära håll är det en bild av konflikten som målas upp. Blod som droppar, vapen som skjuter, barn som dör. Fredsduvan med muren som vingar. Fredsduvan på en tickande bomb. Men också önskningar och förhoppningar; ett fritt Palestina.

Skolan med ett annorlunda schema

“Vad gjorde du för fel för att hamna här?” Den frågan fick Reem Sharif svara på upprepade gånger när hon började jobba som rektor på Cordobaskolan i Hebron. Ingen verkade tro på att hon som med sina höga betyg kunde välja vilken skola hon ville, valde en skola där 50 elever dagligen utsattes för bosättartrakasserier. Valde en skola där huvudingången är stängd med taggtråd och skolbarnen istället tvingas klättra upp för trappsteg och grusgångar för att komma i tid. Valde en skola omringad av en två och halv meter hög mur. Valde en skola där utsikten från klassrummen skyms av metallnät.

Tälten som Gud glömde

Jag hoppar in i den gula, dammiga minibussen, ger min mobiltelefon till chauffören. Nasser Nawaja på andra sidan luren förklarar vägen. En halvtimme senare är jag i Yatta, Nasser kör mig den sista biten till tältbyn Susiya, South Hebron Hills. Det är fredag eftermiddag och jag ska sova där. Tjugo minuter senare är knogarna bleka efter att krampaktigt ha hållit i dörrhandtaget. Det finns ingen väg som leder till palestiniernas Susiya, så bilen kör på åkrar, stenblock, i diken, parallellt med vägen som är reserverad för de israeliska bosättarna. Palestiniernas väg är inte ens en väg, bosättarnas väg är en tvåfilig motorväg. Över hela Västbanken finns detta separata vägsystem; palestinierna på en väg, israelerna på en annan.[1]

Vem vill köpa en blöt sjal?

Hon är fyra år och håller ett rakblad i handen. Hon är fyra år och fram tills alldeles nyss lekte hon följa John, eller kanske var det kurragömma, med gatstenarna som underlag. Hon är fyra år och palestinier och någon kastade just ett rakblad över henne.