Bibelstudium – Vägen genom vildmarken (station 1b)
Inledning till stationerna
Varför blev Jesus korsfäst? Vilken relevans har detta för betydelsen av Jesu kors för oss idag? När vi närmar oss den heliga veckan försöker vi följa Jesus på hans sista vandring från Jeriko till Jerusalem – en vandring som kommer sluta med hans död bara några dagar senare.
I den här serien av bibelmeditationer ser vi närmare på ett antal punkter på Jesu sista väg. Vi börjar med hans erfarenhet i Jeriko, eftersom det var den plats där hans första och mest avgörande och utmanande beslut måste fattas.
Jesus levde i en miljö där hans landsmän (och andra) markant skilde sig åt i hur de förhöll sig till den politiska verklighet de levde i. Att stödja det romerska styret? Att samverka med det för egen vinnings skull? Att göra motstånd, till och med ta till våld? Att längta efter en Messias, en ”Davids son” som skulle komma och segra över folkets fiender? Att isolera och gömma sig för att vara i säkerhet? Under vår vandring tillsammans med Jesus, som i sanning har förändrat historien, hör vi ett eko av dessa frågor både i de bibliska texterna och i landskapet omkring honom.
Vägen genom vildmarken (station 1b)
Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. (Luk 19:28)
För Jesus är Jeriko porten till Jerusalem. På den fortsatta vägen från staden kommer han bära med sig de motstridiga utmaningar och motstridiga svar på de samtida förhållanden som så levande har beskrivits för oss i Jeriko. I mötet med Sackaios förekommer ordet ”idag” två gånger. (Luk 19:5, 9) Det understryker att Jesus själv ”idag” ställs inför en krissituation och ett val, som är både djupt personligt och potentiellt kostsamt.
Jesus lämnar Jeriko och styr stegen västerut, mot den heliga staden…
Det är bara omkring två och en halv mil mellan Jeriko och Jerusalem, men vägen innebär också en stigning på över 1 000 meter. Vägen tar den resande genom skilda världar – som råkar i konflikt med varandra, både genom den bibliska historien och idag.
Stigningen tar oss genom ett av världens mest extrema områden när det gäller klimatvariation. Det är en anmärkningsvärd skillnad på årlig nederbörd inom resans dryga två mil. I själva Jerusalem faller årligen omkring 600 mm regn, en knapp mil österut har mängden halverats, och i Jordandalen, på väg till Jeriko, faller bara 100 mm regn per år. Bristen på nederbörd har en slående effekt på landskapet – knappt har Olivbergets krön passerats på väg österut, förrän Jerusalems relativt bördiga jord har förbytts i halvöken. Några kilometer öster om staden är det utan konstbevattning för torrt för jordbruk. (Jeriko skulle knappast kunna finnas till utan de rikliga underjordiska källorna som tränger upp från klipporna i Jordandalen.)
De geografiska förutsättningarna påverkar livsstilen. I detta lilla landområde, är det som ibland kallas ”den eviga konflikten mellan öknen och sådden” tydligt synbart, såväl under biblisk tid som i vår tid. De som försöker ha sin knappa utkomst av jorden – som de seminomadiska beduinerna – betraktas allt för ofta som människor i ”marginalen”. Deras behov offras lättvindigt av andra, med mer makt.
I vår reflektion kring Jeriko började vi med att se på de utmaningar som Jesus ställdes inför när han närmade sig Jerusalem. Hur skulle han reagera på det allomfattande romerska styret som dominerade det mesta av livet i både Jerusalem och resten av landet? Skulle han kämpa emot det? Skulle han bli en medlöpare? Eller skulle han försöka hålla sig så långt ifrån det som möjligt?
När han började gå upp från Jordandalen och Jeriko genom ökenlandskapet fanns det tecken på alla tre av dessa alternativ. Vi har redan nämnt Herodes palats och Archilaos i själva Jeriko – på klipporna ovanför staden fanns även fästningen Doq, byggd för att försvara rikets östra gränser. Dessa byggnader symboliserar upptagenheten av makt och kontroll hos kollaboratörer, som Herodes som ställde sig på Roms sida, för egen vinnings skull. I uttorkade flodbäddar i ödemarken byggdes akvedukter med Herodes pengar, som ledde in vatten till de välbeställda. Seloternas ställningstagande, att ta upp kampen mot romarna, var inte lika påtagligt synlig. Men ödemarken var också platsen där de utstötta höll till. Med terrängen som skydd och gömställe överföll de resande för att beröva dem deras ägodelar, och ibland deras liv. Liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10:29-37) kan vara en berättelse om ett sådant överfall. Det så kallade ”Gode samarierns härbärge” visar ännu idag på realiteten bakom en sådan berättelse.
Den tredje ”reaktionen” mot det romerska styret, att försöka hålla sig undan, illustreras också i bergen. Det är möjligt att Jesus innan han steg upp mot Jerusalem övervägda att ta omvägen längs med Döda havet, till bosättningen som numera kallas ”Qumran”. Där levde en grupp människor, förmodligen med anknytning till essérna, i en slags klosterliknande renhet. I sin avskildhet skrev de det som vi idag kallar Dödahavsrullarna. Skulle inte Jesus ha varit i säkerhet om han hade anslutit sig till dem?
Den möjligheten avvisade han och vände istället stegen västerut, för att till slut skymta krönet på Olivberget. Moderna resenärer kommer känna igen Olivberget på de tre höga torn som står på krönet; det Hebreiska universitetets torn, det tysk-lutherska Augusta Victoria-tornet och tornet på den rysk-ortodoxa Himmelsfärdskyrkan. Vart och ett av tornen symboliserar ”alla riken i världen och deras härlighet” (Matt 4:8) och alla de länder, vars strävan genom århundradena att få makten över Jerusalem och det heliga landet, har bidragit till vår tids brist på fred i landet.
”Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania” (Joh 12:1)
______________________________________________________________
Av Clare Amos, tidigare programkoordinator för interreligiös dialog och samverkan på Kyrkornas världsråd
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet, www.bibeln.se