Bibelstudium – Olivberget (station 3)

Inledning till stationerna

Varför blev Jesus korsfäst? Vilken relevans har detta för betydelsen av Jesu kors för oss idag? När vi närmar oss den heliga veckan försöker vi följa Jesus på hans sista vandring från Jeriko till Jerusalem – en vandring som kommer sluta med hans död bara några dagar senare.

I den här serien av bibelmeditationer ser vi närmare på ett antal punkter på Jesu sista väg. Vi börjar med hans erfarenhet i Jeriko, eftersom det var den plats där hans första och mest avgörande och utmanande beslut måste fattas.

Jesus levde i en miljö där hans landsmän (och andra) markant skilde sig åt i hur de förhöll sig till den politiska verklighet de levde i. Att stödja det romerska styret? Att samverka med det för egen vinnings skull? Att göra motstånd, till och med ta till våld? Att längta efter en Messias, en ”Davids son” som skulle komma och segra över folkets fiender? Att isolera och gömma sig för att vara i säkerhet? Under vår vandring tillsammans med Jesus, som i sanning har förändrat historien, hör vi ett eko av dessa frågor både i de bibliska texterna och i landskapet omkring honom.

Olivberget (station 3)

Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen … Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred. (Luk 19:38, 41)

Fortfarande idag slår hjärtat lite extra när vi från Olivberget får se den första glimten av gamla stan i Jerusalem. Hur var det för Jesus den dagen då han anlände från Jeriko? För de kristna i det heliga landet är åminnelsen av denna den första Palmsöndagen både viktig som festdag, och för den egna identiteten. Därför har det varit en djup sorg för de kristna palestinier som vissa år inte fått tillstånd att besöka Jerusalem under firandet.

Berättelsen om Jesu triumfartade intåg i Jerusalem – när han kommer ridande på en åsna – återges i alla fyra evangelierna, om än med lite olika tyngdpunkt. Vi började vår resa från Jeriko upp till Jerusalem tillsammans med Lukas, så vi låter honom slå följe med oss igen.

Om vi tittar lite närmare på hur berättelsen återges i Lukas version (19:28-40) så ser vi att han inte nämner varken palmer eller någon annan grönska. Lukas beskrivning av Jesu intåg i staden är betydligt mindre triumfatoriskt än i de andra evangelierna. Även om Jesus proklameras som kung (19:38), så är det tydligt att han är en helt annan sorts kung än folket förväntar sig. I den avslutande delen av versen nämns ”fred”, när lärjungarna ropar ut ”fred i himlen”.

Intressant nog nämns inte ordet ”fred” alls i Matteus, Markus eller Johannes versioner. Ändå är det ett tema som är djupt inbäddat i Lukas förståelse av händelserna. Det kan väl inte vara en slump att det är Lukas, mer än de andra evangelisterna, som betonar att detta händer på Olivberget? (19:29-37) Olivträdet är en urgammal symbol för fred.

Insåg de som firade Jesu intåg i Jerusalem att de välkomnade en fredsfurste? Vid en första anblick kan det tyckas så, med tanke på hyllningssången ”fred i himlen”. Men se efter noggrant, för sången är en ironisk motpol till änglarnas sång vid Jesu födelse. Änglarna sjöng ”fred på jorden” (2:14), medan lärjungarna nu sjunger ”fred i himlen”. Borde vi inte stå på änglarnas sida? Det är fred på Guds jord vi behöver, och som vi är kallade att kämpa för! ”Fred i himlen” kan allt för lätt bli en eskapistisk förströelse. Fredsskapande måste ske på jorden, och det kan stå dem dyrt som är modiga nog att engagera sig för det.

Därefter gråter Jesus över staden. En av de ikoniska vyerna över Jerusalem är glimten genom det enkla västfönstret i kyrkan Dominus Flevit (”Herren grät”) på Olivberget, i sig en åminnelse av den händelsen. Hans klagan påminner oss sedan uttryckligen om den tragiska konsekvensen av bristen på fred (19:41-44). Det är ett avgörandets stund, inte bara för Jesus, utan också för Jerusalem, och korsets skugga faller redan över hans väg. Istället för gröna kvistar är Jesu väg enligt Lukas bokstavligen beströdd med stenar. Redan namnet Jerusalem tycks innefatta det hebreiska ordet för fred – shalom. Kontrasten är tydlig mellan den fredsvision som Jerusalem kallades att vara och den krigsskådeplats som staden så ofta istället har varit. Dess stenar må sjunga om Jesus, men samma stenar kommer slås ned till marken igen och igen, genom det mänskliga hatets historia.

Staden Jerusalem är en liknelse och ett sakrament för den mänskliga tillvaron. Den symboliserar vår längtan, vår högsta och bästa åstundan, vår kärlek till skönhet och vår önskan att tillbe Gud. Men den är också en kraftfull påminnelse om hur detta bästa kan bli så fruktansvärt fel – just eftersom det är så svårt för oss att älska utan att äga. Vi vill ha Gud på våra egna villkor, instängd i vår egen byggnad, där de som inte har samma åsikter som vi, är utestängda. Alla vill vi ha vårt eget Jerusalem, och resultatet är vår splittrade värld. Jerusalem är platsen där Gud korsfästs av mäns och kvinnors längtan, strävan och lidelsefulla trosföreställningar. Ändå kan och måste korset, resultatet av människans fred-lös-het, vara ”vägen som leder till fred”.

______________________________________________________________

Av Clare Amos, tidigare programkoordinator för interreligiös dialog och samverkan på Kyrkornas världsråd

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet, www.bibeln.se

Här finns bibelstudiet för alla stationer samlade i en pdf