Bibelstudium – Jerusalem (station 4)

Inledning till stationerna

Varför blev Jesus korsfäst? Vilken relevans har detta för betydelsen av Jesu kors för oss idag? När vi närmar oss den heliga veckan försöker vi följa Jesus på hans sista vandring från Jeriko till Jerusalem – en vandring som kommer sluta med hans död bara några dagar senare.

I den här serien av bibelmeditationer ser vi närmare på ett antal punkter på Jesu sista väg. Vi börjar med hans erfarenhet i Jeriko, eftersom det var den plats där hans första och mest avgörande och utmanande beslut måste fattas.

Jesus levde i en miljö där hans landsmän (och andra) markant skilde sig åt i hur de förhöll sig till den politiska verklighet de levde i. Att stödja det romerska styret? Att samverka med det för egen vinnings skull? Att göra motstånd, till och med ta till våld? Att längta efter en Messias, en ”Davids son” som skulle komma och segra över folkets fiender? Att isolera och gömma sig för att vara i säkerhet? Under vår vandring tillsammans med Jesus, som i sanning har förändrat historien, hör vi ett eko av dessa frågor både i de bibliska texterna och i landskapet omkring honom.

Jerusalem (station 4)

”Jerusalem är platsen där Gud korsfästs av mäns och kvinnors längtan, strävan och lidelsefulla trosföreställningar.” (Clare Amos)

Jerusalem har alltid varit en stad där religion och politik har stått i konflikt, vilket har skapat en alltid berusande, men ibland också giftig atmosfär. Så var det under biblisk tid, och det har ofta varit fallet under århundradenas lopp; det var lika sant då som det är nu.

Ordet ”historisk” är inte så enkelt att använda som vi ofta tänker oss. Men i ”historiska” termer är det ett rimligt antagande att den händelse som ledde fram till myndigheternas agerande mot Jesus och att de slutligen korsfäste honom, var när Jesus rensade templet efter sitt intåg i staden. Alla fyra evangelier berättar om det som ofta kallas rensningen av templet (Matt 21:12-17, Mark 11:15-19, Luk 19:45-46, Joh 2:13-22). Det är inte svårt att föreställa sig att detta agerande från Jesus, oavsett vad hans motiv egentligen var, uppfattades som djupt provocerande av både religiösa och politiska makthavare. Det var ingen tillfällighet att den största romerska förläggningen, var förlagd nära templet, i Antoniaborgen. Om det uppstod oroligheter eller motstånd mot det romerska styret inom tempelområdet, fanns därmed trupper i närheten som kunde ingripa. Det är talande att flera av evangelierna nämner att en av anklagelserna vid rättegången mot Jesus var just att han hotat att riva ned templet (Matt 26:61, Mark 14:58). Det är inte svårt att se hur hans agerande i templets förgård kan ha tolkats på det viset.

Ändå kan vi förmoda att den upphetsning händelserna i templet skapade hos folket, och kanske till och med hos lärjungarna, också ledde till en stor förväntan. Bland dem som motsatte sig det romerska styret, och kanske till och med gjorde aktivt motstånd, kan det Jesus gjorde ha uppfattats som en signal om hans vilja att leda dem mot frihet. Det faktum att han inte tog några ytterligare (?) steg i den riktningen måste ha förvånat många och upprört några. Det finns de som menar att Judas Iskariots agerande kan ha varit ett försök att tvinga Jesus att aktivt strida för frihet. Vi kan inte veta det säkert.

Mänskligt sett, var det i Getsemane som Jesus ställdes inför det så svåra och konfliktfyllda valet, att fly eller stå emot. Den timmen av bön i trädgården är en historiens vändpunkt. Att verkligen hålla ihop sig själv som Jesus gjorde, trots sådana kontraster och spänningar, utan att välja en lättare utväg, det var i sanning en ångestfylld plåga.

Det ledde direkt och omedelbart till hans korsfästelse.

Bibeln ställer oss inför utmaningen att hålla samman mångfald och skillnader.* Vi vill fira Guds kärlek och omsorg om skapelsen, och Guds närvaro bland oss, men på samma gång tvingas vi erkänna att det finns ett spår i bibeln som talar om Gud som undanglidande, på ett nästan skrämmande sätt. Av skriften lär vis oss att vår ställning som skapade till Guds avbild inte bara är ett uttryck för vår priviligierade relation till Gud, utan att det också driver oss att se något av Gud i varandra.

Det enda som kan dra ihop dessa djupa kontraster som går igenom skriften är den dyrbara självutgivande kärlek som inkarnerats i Jesus Kristus. Det är också det som finns outtalat närvarande i de olika sätten att reagera på den politiska situationen som Jesus levde i. Jesu kärlek sammanväver och förenar den i korset, detta livgivande tecken i själva hjärtat av vår tro. Det finns alltså ett djupare samband mellan Jesu lidande och korsfästelse och den nästan omöjliga påfrestning det innebär att hålla samman de ytterligheter som vi har utforskat under dessa stationer. Skärtorsdagens och långfredagens händelser stegras mot ett klimax i vilket sådana motsatser dras ihop, tätt sammanbundna av kärlekens band.

Förmodligen ser många av oss på korset genom glasögon färgade av en särskild förförståelse, där sedan andra aspekter kan fogas in. Vi kan se korset i ljuset av Paulus enastående uttalande i andra Korinthierbrevet: ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus … och anförtrodde [oss] budskapet om sin frälsning”. (2 Kor 5:19) Jesu kors visar oss det oundvikliga i att frälsningen har ett så högt pris, men det visar oss också att försoningen finns i själva hjärtat av Guds mysterium.

Många västerländska kristna kan behöva lite tid för att lära sig uppskatta Uppståndelsekyrkan (Gravkyrkan) i Jerusalem. Det är den kyrka som betraktas som helig av kristenheten sedan åtminstone 300-talet, som platsen där Jesus korsfästes och begravdes. För den som besöker kyrkan för första gången kan den te sig som en symbol för kristen splittring. Nödvändiga reparationer har tidigare inte kunnat göras på grund av oenighet mellan de olika kristna samfund som har ansvar för olika delar av byggnaden. Det är ett synligt tecken på hopp och försoning att reparationerna nu har blivit färdiga.

Ändå är kanske denna fortsatt delade byggnad, i en så delad stad ett lämpligt sakrament för de händelser den firar minnet av. Det är en synlig påminnelse om varför korset restes, relaterat till den splittring och aggressioner som i så hög grad är en del av den mänskliga tillvaron. Det är en manifestation i sten av vår oenighet. Som den heliga gravens kyrka visar den hur dyrbart detta sår är för Gud; som Uppståndelsekyrkan – det namn som föredras av östliga kristna – är det också ett bevis för att uppståndelse är en möjlighet.

 

* For more details, see the Lent/Easter study from Churches Together in Britain and Ireland, “Opening the Scriptures: Setting Our Hearts on Fire,” 20 March 2020, https://ctbi.org.uk/.

______________________________________________________________

Av Clare Amos, tidigare programkoordinator för interreligiös dialog och samverkan på Kyrkornas världsråd

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet, www.bibeln.se

Här finns bibelstudiet för alla stationer samlade i en pdf