Abdulkarim arbetar i Tulkarem, för den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem. En dag får jag följa med honom för att ta emot ett vittnesmål från en kvinna i Tulkarem som just kommit ut från fängelset. Tills nyligen fanns tre kvinnliga fångar från Tulkarem i israeliska fängelser, Arseleen var en av dem men har nu släppts fri. Hennes berättelse börjar med hur soldaterna stormade in oväntat en natt och arresterade henne.
Arseleen arbetade för en välgörenhetsorganisation, godkänd och registrerad av Palestinska myndigheten, som gav stöd till föräldralösa barn. Bakom organisationen stod Islamic Jihad. Hennes anställning som revisor var anledningen till gripandet och de tio månader i fängelse som hon dömdes till — hon erkände att hon var anställd vilket innebar att hon blev klassificerad som ett hot mot Israels säkerhet. Islamic Jihad räknas som en terroristorganisation.
Hon säger att arméns säkerhetsofficer motsatte sig hennes engagemang i välgörenhetsorganisationen speciellt eftersom deras stöd till föräldralösa ”gav Islamic Jihad ett gott rykte i samhället.” Det som hon själv tyckte var positivt med organisationen hon arbetade för var att de inte gjorde någon skillnad mellan barn till motståndskämpar och barn till kollaboratörer — alla föräldralösa fick samma stöd. Hon förklarar att hennes engagemang var humant och inte politiskt. Ingen annan av hennes medarbetare arresterades vid detta tillfälle och organisationen fortsatte sitt arbete.
När Arseleen suttit i fängelse i fyra månader stängdes organisationen av IDF, Israeli Defense Forces. Denna gång arresterades övriga anställda och lokalerna samt chefens hem förstördes. Abdulkarim förklarar för oss att så här ”stänger” man olika sätt att organisera palestinska samhället. Abdulkarims vittnesrapporter redogör detaljerat för alla aspekter av arresten, och han fyller nu sida efter sida med vad som för mig ser ut som arabisk stenografi. Då och då berättar han för mig: hon fick en ögonbindel och fick inte äta eller sova på över ett dygn; hon blev utfrågad två-tre timmar per dag under tjugofyra dagar. Officeren hävdade att ”169 personer har redan vittnat emot dig.”
Alla brev från Arseleens make till henne blev konfiskerade på väg in i fängelset, och hon fick dem först när hon släpptes. Hon visste inte att hon skulle släppas tre månader tidigare än beräknat, utan fick femton minuter på sig att göra sig klar, sedan var hon fri. Hennes man berättar att han själv har tillbringat femton år i fängelse, mellan sjutton och trettiotvå års ålder. Han säger skämtsamt att om pressen på palestinska samhället fortsätter att öka så kanske de alla flyttar till Skandinavien.
