De sex militärfordonen kör långsamt genom dalen. Efter dem kommer två stora bulldozers. Kolonnen av fordon kör vidare till nästa uppdrag. Runt berget finns det två familjer till, som kommer att få sina tält demolerade i dag.[1]
Scenen utspelar sig i norra Jordandalen, i Ibziq området. Vi besöker de fyra familjer, som har blivit utsatta för demolering av sina tält, både de som används för människor och de som används för djur.Familjerna bor här nio månader om året, med sina får. De tre varmaste månaderna tillbringar de i området runt Jenin, där det är lite svalare.Hamed Fayez berättar att den här morgonen kom militären tidigt, och sa till dem att de hade 24 timmar på sig att packa ihop sina saker. Men redan efter en timme, kom de tillbaka med sina bulldozers, och föste samman alla tält och saker till en enda röra.
Hamed Fayez hustru sitter på en av högarna och matar sin två veckor gamla son Achmed.Han är lyckligt omedveten om vad som just har hänt med hans hem. Familjen har utsatts för hot om demolering tidigare, och det har satt spår i barnen. Alla de fyra större barnen är traumatiserade och pratar inte. Den äldsta flickan är tretton år. Hon ger oss ett leende, som säger att jag vet att ni är här för vår skull.
Hameds bror Nahi, har också fått sina tält demolerade. Hans hustru berättar, med gråt i halsen att soldaterna hällde ut den yoghurt som hon hade gjort till sina barn.Nahi säger att han har papper på att marken som de bor på är hans. För tolv år sedan bodde Nahi längre ner i dalen, men hans tält blev demolerade och familjen flyttade högre upp där de har bott sedan dess. Nu måste de flytta både familjen och djuren. Fåren lammade för ett par veckor sedan, och Nahi säger att det är farligt för lammen att inte ha någonstans att gå in under natten. Vilda djur kan attackera dem.
Ytterligare två bröder från samma familj, har fått sina tält demolerade den här dagen. En av dem, Achmed, berättar att soldaterna hotade att ta hans traktor om de såg den där igen.Han måste packa resterna av sitt och familjens hem och flytta omedelbart. Hans barn, som går i skolan 6 km bort, berättar att när de gick på morgonen fanns allt där som vanligt, men när de kom hem på eftermiddagen, var allt förstört. De letade förtvivlat efter sina få ägodelar bland högarna. När vi frågar familjerna om anledningen till varför militären gör så här, får vi två svar. Första svaret är detsamma som militären gav till Hamed, Nahi och Achmed. Det sker av säkerhetsskäl eftersom det är militärt område. Men alla tre bröderna har en egen teori om varför deras hem demoleras. De är övertygade om, att Jordandalen är viktig för Israel. Därför vill de ha bort oss, säger Hamed. Talet om Jordandalen som ett viktigt militärt område, förstärks när vi möter borgmästaren i Al Aqaba, Haj Sami Sadiq. Byn ligger en halvtimmes bilväg från Ibziq. Det är ingen stor by, men den är välskött och väl fungerande, mycket tack vare Haj Sami Sadiq som vakar över sin by.Många hus i byn har demoleringsorder. Det har också vägen upp till Al Aqaba. Två gånger har vägen demolerats, två gånger har byborna lagat den. Nu är den demolerad för tredje gången, och det betyder att man får köra en lång omväg för att komma in i byn. [2]
De första vi möter när vi kommer in i Al Aqaba är en grupp utländska volontärer, som är på väg från byn. De berättar för oss, att Israel och USA ska ha en stor gemensam militärövning kommande veckor.[3]Haj Sami Sadiq har fått order att utrymma byn, men han vägrar. Vi kommer att vara kvar i våra hus, säger han. Ingen har rätt att köra bort oss. Runt byn finns 20-25 familjer med sammanlagt ca 2000 får. När vi frågar hur det ska gå för dem, svarar Haj Sami Sadek, att de ska komma in i byn och vara med byborna. Men tyvärr kan vi inte ha dem här mer än ett par dagar.En sak är Haj Sami Sadek väldigt rädd för. Soldaterna kommer att skjuta raketer över byn, och om raketerna riktas fel, kan en raket utplåna hela byn. Ett enkelt sätt att göra sig av med Al Aqaba enligt Haj Sami Sadek. Al Aqaba är en by som gör motstånd.[4]
Dagen har varit jobbig både psykiskt och fysiskt. När vi kommer hem känner vi hur maktlösheten griper oss. Vad kan vi göra? Jo, det som är vårt uppdrag. Att sprida kunskap om situationen på Västbanken, och genom våra brev ge er där hemma en liten bild av hur det kan vara att leva med en ständig rädsla för att få sitt hem förstört eller att drabbas av ett raketanfall.
