Den vita Subaron gör plötsligt en skarp sväng. Halva vägbanan är fylld av svarta soppåsar och annat som skulle ha varit i den container som är överfylld av avfall. Svart rök stiger upp här och var. Plastpåsar med hushållssopor brinner inte så lätt, men mellan påsarna ligger bitar av trä och plast som pyr utan eldslågor. Jag förstår att vi kommit till al-Fawwar, flyktinglägret jag skall besöka tillsammans med två andra följelagare.
Jag förstår att vi kommit till al-Fawwar, flyktinglägret jag skall besöka tillsammans med två andra följelagare. I alla flyktinglägren sker just nu ingen sophämtning, eftersom arbetarna som sköter detta är i strejk. Så har det varit i snart två månader. Det är illa nog att avfallet samlas i högar på gatorna, men vad värre är, också andra samhällstjänster ligger nere på grund av strejken. Skolorna är stängda och vårdcentralen likaså. En mamma uttrycker sin oro för sin son som just börjat skolan, när strejken bröt ut. Hon befarar att han kommer att få svårt att ta igen den undervisning han inte fått. Hon är mån om att hennes barn skall få en skolgång som ger bra förutsättningar att lyckas i livet.
Pojkens mamma heter Khoulod, är själv lärare och talar utmärkt engelska. Hon bjuder hem oss till sitt hem, där vi sitter ner en stund och dricker Coca Cola. Hon är stolt över sin familj och sitt hem. Många lägenheter i Fawwar har en god standard. En stor platt-TV är påslagen. De fyra barnen är mer intresserade av oss än av den tecknade film som visas.
Fawwar har varit flyktingläger för palestinier sedan 1949 och har drygt 9000 invånare. 45 % av befolkningen är under 15 år, enligt UNWRA, FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar. Många av de äldre lever med berättelser om hur de drevs på flykt från den nybildade staten Israel, bort från sina byar till ett liv utan hem och land. Fawwar är ett av de minsta flyktinglägren på Västbanken. Människorna här känner varandra. De bor tätt utefter stadens enda riktiga gata, som går från den ena ändan av flyktinglägret till den andra. Gatan kantas av små butiker och verkstäder.
Khoulod tar oss med på en vandring. Vi går förbi vårdcentralens låsta portar och ser hur även skolorna är stängda. Plötsligt möter vi ändå en grupp skolflickor med böcker under armen. Deras familjer har betalat för undervisningen, så att de skall kunna klara av sin examen som är nära.
Vi passerar en ungdomsgård dit barnen kan gå efter skolan. Den är tom på folk förutom en snickare som renoverar ett rum. I huset finns ett bibliotek och en datasal med datorer som i Sverige skulle ha varit förpassade till en container för uttjänta elektroniska apparater. Här står de i den mörka datasalen och ger ändå hopp om, att det finns ett intresse för att vara samtida och höra till det globala informationssamhället.
Vandringen fortsätter över en fotbollsplan som knappast behöver bevattning, utom möjligen för att hindra den lättflygande sanden från att virvla upp av snabba ruscher och långa bollar på Mahmoud. Läktaren av grå betong är placerad bakom det ena målet och fungerar som tak för ombyte och taktikgenomgångar.
Bakom läktaren närmar vi oss det hus vi är på väg till. Kvinnorna jag är tillsammans med går in i huset, medan jag uppmanas att dröja kvar en stund utanför. En kvinna därinne måste först täcka sitt huvud. Vi kommer in i en lägenhet som är kraftigt möblerad och smyckad på ett sätt som jag skulle kalla kitschigt. Ett vitrinskåp dominerar rummet. Prydnadssaker fyller varje hylla till brädden och ovanpå skåpet ligger flera buketter med blommor av plast.
I lägenheten bor bland annat Sausen. Hon är tolv år och heter något helt annat. Jag har lovat att inte uppge hennes namn, även om jag fick löfte att använda det foto jag tog på henne. Hennes mamma berättar att hon en dag satt vid datorn, när någon eller några israeliska poliser började skjuta från fältet framför huset. En förlupen kula gick rakt genom fönstret i rummet där hon satt och träffade henne ytligt i huvudet strax ovanför ena tinningen.
Sausen hade tur att inte kulan träffade henne rakt i huvudet. Antagligen hörde hon ljudet av skjutandet och vred på huvudet tillräckligt för att kulan bara skulle nudda henne alldeles bakom den högra tinningen. Nu bär hon på ett tydligt ärr och ett obehagligt minne som påminner om den utsatthet som kännetecknar livet i ett palestinskt flyktingläger.
Vi lämnar huset. En av mobilerna vi bär med oss ringer och berättar om en husrivning som är på väg att genomföras några kilometer ifrån där vi är. Vi återvänder raskt till Subaron och åker mot den plats som angetts. Vi blir dock tveksamma till om den by vi fått uppgifter om ligger i det område vi har ansvar för. Efter ytterligare ett par telefonsamtal visar det sig att vår tveksamhet är välgrundad och vi vänder igen.
Subaron gör åter några tvära svängar förbi sophögarna och vi återvänder till Yatta som är vår bas och där vi bor.
I nästa rapport skall jag berätta mer om Yatta.
Bild 1: Målning på väggen i ungdomsgården.
Bild 2: Sausen
