'- Hej min son, vad gör du och din vän ute i solen? Det är varmt och ni verkar behöva vila lite. Kom upp till mig så får ni te, säger en äldre kvinna till mig på arabiska. Jag vänder mig mot min kollega och frågar om han vill gå upp och fukta våra torra halsar med sockrat te och mynta. Han rycker på axlarna och nickar.
Hon lever i ett gammalt hus med många saker. Vi sätter oss i vardagsrummet på möbler vars bäst före datum gick ut för tre decennier sedan. Det är ett hem som bara en mormor eller en farmor kan bo i. Fönstret som vetter mot gatan är stängt, men det kommer in luft utifrån. Jag vänder mig om flyttar på en av krukväxterna för att se vart luften kommer ifrån. Till min förskräckelse ser jag ett kulhål. Jag reser mig och går ut till köket där den äldre kvinnan förbereder teet åt oss. Det är en liten kvinna som med skakiga händer försöker hälla upp teet.
– Vad har hänt? frågar jag bedrövad och orolig.
– Min son, detta är Shuhada Street, säger hon och ger mig ett leende som en mormor kan ge när hon ser att hennes barnbarn vaknat upp ur naiviteten.
Shuhada Street var tidigare en livlig handelsgata med många butiker och affärer. Människor gick från Bab il Zawje, en mötesplats för allt och alla, via denna gata till Ibrahimmoskén, Gamla stan eller till Cordobaskolan. Efter massakern i Ibrahimmoskén 1994, som utfördes av en israelisk bosättare, stängdes gatan av helt. Det blev förbjudet för palestinier att gå eller åka bil på Shuhada Street [1]. Butiker stängdes och svetsades igen av israelisk militär, i vissa fall med varor kvar i butiken. Människor var tvungna att göra nya utgångar för att kunna lämna sina hem. Samtidigt ökade bosättarvåldet, genom trakasserier, stenkastning och i vissa fall skottlossning mot hus och fönster [2].
Enligt Hebronprotokollet från 1997 så skulle Shuhada Street återigen öppnas för palestinier och detta implementerades delvis. När den andra intifadan blossade upp år 2000 stängdes gatan av och så har det varit sedan dess [3]. Människor som bor i området måste gå genom vägspärrar med metalldetektorer, gator har delats upp så att palestinier går på ena sidan av vägen och israeler på den andra. Människor som bor utanför området får inte besöka sina vänner eller släktingar.
Sedan ett par månader tillbaka, på initiativ av ”Youth Against Aettlements”, har det demonstrerats vid Gamla stans torg, Bab al Baladiya, klockan fyra varje lördag. Många internationella organisationer har valt att delta i dessa som solidariskt stöd. Syftet med demonstrationen är att åter öppna Shuhada Street och låta palestinierna använda vägen. Demonstrationerna möts alltid av israelisk militär, israelisk gränspolis och israelisk polis. Dessa demonstrationer kan i vissa fall bli väldigt våldsamma med arresteringar och vissa fall beskjuts demonstranterna med tårgas.- Hadja, hur länge har du bott här och vilka bor du med? frågar jag samtidigt som jag hjälper henne med teet.
– Min son, jag flyttade hit när jag gifte mig. Min man hade en liten butik mittemot huset. Jag uppfostrade fyra söner här. För några år sedan dog min man och mina söner är nu alla gifta och bor i sina egna hem, säger hon samtidigt som hon visar oss bilden på sin yngsta son.
– Hur ofta kommer de och hälsar på dig? frågar jag samtidigt som jag fasar över att få höra svaret.
– Mina söner får inte besöka mig, de bor utanför H2. Jag önskar att jag kunde lämna mitt hus, huset som jag uppfostrade mina barn i. Jag är trött på att leva i skräck och oro, men vart ska jag ta vägen? säger hon.
Aldrig har ett så sockrat te smakat så bittert.
Mohanad Khidir
Hebron september 2010
[1] http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/
[2] http://www.hebronrc.org/index.php?option=com_content&view=article&id=54&Itemid=72&lang=en
[3] http://www.tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/
