Vinden blåser något fruktansvärt när vi vaknar upp den första dagen i byn Yanoun sydost om Nablus. Det är tidig morgon och termometern visar tio grader, vilket känns svårt att acceptera när man befinner sig på Västbanken. De tio graderna reduceras i vinden till några få plusgrader, men kylan kompenseras av det dramatiska landskap och den fantastiska utsikt byn bjuder på från vårt fönster.
Yanoun ligger på en sluttning med utsikt över en vacker dalgång med omgivande berg, förutom i söder där vägen mot Aqraba slingrar sig fram. På bergstopparna kan man se lador, containrar och enkla hus. Utposter från den israeliska bosättningen Itamar, strategiskt placerade på topparna av bergen, vilket underlättar kontrollen av de palestinska byborna. [1]
Yanoun har idag ett 80-tal invånare. Under sent 90-tal och tidigt 2000-tal upplevde byn trakasserier från bosättare vilka kom ned till byn, misshandlade invånarna och orsakade materiell skadegörelse. Trakasserierna nådde sin kulmen 2002 och resulterade i att invånarna valde att lämna byn och flytta in till Aqraba. [2]
Händelserna uppmärksammades i media och med stöd av israeliska fredsrörelsen och internationella aktivister flyttade invånarna tillbaka. År 2003 fick Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel en inbjudan från byns borgmästare och har sedan dess haft närvaro i byn dygnet runt.
Under tre månader kommer jag att vara del av detta program, slå följe med invånarna, leva sida vid sida med dem, dela och berätta om deras erfarenheter. Förhoppningsvis kommer vi med vår närvaro förebygga och förhoppningsvis avskräcka från trakasserier.
Under tre dagar är vi på besök för att få insyn i vårt kommande arbete innan ytterligare utbildningsdagar i Jerusalem väntar. Den första uppgift som möter mig, när föregående team ska introducera oss till våra uppgifter, är ett besök hos en bonde i närheten av samhället Tormus’ayya där nyplanterade olivträd blivit uppryckta av bosättare under föregående natt.
– Sabah al-Kher, kif halak?
”God morgon, hur står det till?” hälsas vi av Rabah Ali Hazama, som tillsammans med fyra andra bönder jobbat med att förbereda marken för plantering av olivträd.
Åkern ligger insprängd böljande vackert mellan bergstoppar med utsikt över Tormus’ayya längre ned i dalen. På närliggande kullar ligger utposter från bosättningen Shilo.
Rabah Ali Hazama pratar flytande spanska efter att ha bott 26 år i Panama men är ursprungligen från Palestina och har sedan ett par år flyttat tillbaka.
– Bosättarna kom nu på morgonen och hotade oss med vapen, berättar Rabah Ali Hazama.
Vi kommer överens om att stanna och förhoppningsvis genom vår närvaro avskräcka från vidare trakasserier. Redan från första dagen inser vi att våra inplanerade aktiviteter under en dag ofta kan komma och grusas då vår närvaro kan behövas mer akut på annat ställe, de byar vi skulle ha besökt på eftermiddagen får vänta.
Under fyra timmar är vi på plats medan bönderna förbereder och planterar de olivträd som blivit uppryckta. Vinden biter sig fast i nästan stormstyrka och kylan tar sig in till benmärgen. Efter att arbetet har avslutats börjar vi leta upp torra grenar och Rabah Ali Hazama placerar en kanna te med mynta plockad ett par meter ifrån oss över den uppgjorda elden vilken till en början haft svårt att ta sig i vinden.
Ett par tomma 50 centilitersflaskor skärs mitt itu och får fungera som improviserade tekoppar för ett par frusna följeslagare som tacksamt tar emot de varma tekopparna. Vänligheten oavsett by vi besöker är slående. Trots knappa tillgångar finns det alltid möjlighet för en varm kopp te.
Jag frågar Rabah Ali Hazam varför de kommit åter till Palestina trots trakasserier från bosättare och att det inte finns någon säkerhet för hans barn.
– Vi vet, men vi vill att våra barn ska komma tillbaka till det som är vårt land och vi vill att våra barn ska växa upp här.
Bilder
1. Byn Yanoun med en av utposterna i bakgrunden. Foto: Sebastian Rennerskog
2. Nykokt te i nyligen gjorda koppar av PET-flaska. Foto: Sebastian Rennerskog