Tisdag, den sista veckan i Jerusalem, och vi vandrar Al-Wad Street fram, mellan turistgrupper och souvenirbutiker. Vi har fått instruktioner att svänga till höger alldeles innan Sharons hus[1], vi är på väg till en husdemolering. När vi kommer fram har huset redan fallit, det är (var) en liten lägenhet en våning upp från gatuplan i en av Gamla Stadens gränder. Nu hörs bara en förtvivlad kvinnoröst — kvinnan som bodde i huset — skrika utan uppehåll, på arabiska men jag tror ändå att jag kan förstå vad hon säger: att hon bodde i det huset, att världen är galen, vart ska hon nu ta vägen? Poliserna på andra sidan avspärrningen är kyliga och rör inte en min. Lite senare för de bort hennes son som förmodligen har blivit för aggressiv.
Av huset finns bara en hög spillror, grannen berättar för oss att det är andra gången huset demoleras, det byggdes upp första gången, för kanske två år sedan. Så säger han: “hon har inget tillstånd för huset, man måste gå och ansöka om tillstånd och det har hon inte gjort. För det andra folket, alltså det judiska folket, går det lätt att få tillstånd men för oss är det omöjligt. Så folk bryr sig inte om det, de bygger ändå.”
Och sedan kommer bulldozrarna, de kan komma när som helst, dagen efter eller två år efter att en demoleringsorder har utfärdats. För människorna som bor i huset gäller det bara att rädda sig själva. En man förklarar högljutt för alla som samlats på platsen (nu har polisen försvunnit) att “vi kommer att bygga upp det igen och igen, tills den här kvinnan har en plats att bo.” Det kommer de att göra. Samtidigt som det är ett viktigt ställningstagande blir det en plågsam tillvaro för kvinnan som får se sitt hus rivas igen och igen.
Fram till 1967 var hela Gamla Staden en del av jordanska östra Jerusalem, och inga israeler bodde här. Sedan Israels ockupation av östra Jerusalem 1967, har israeliska regeringen makten att besluta vad som får och inte får byggas — inte juridiskt men i realiteten. The International Peace and Cooperation Center i Jerusalem skriver att sedan år 2000 har israeliska regeringens policy varit att stärka kontrollen över Gamla Staden och speciellt de heliga platserna. Den militära närvaron och “bosättar-aktiviteter” har intensifierats sedan dess.
2004 presenterade israeliska regeringen en ”master plan” för Jerusalem, för att utveckla staden som Israels huvudstad och en israelisk metropol. Enligt IPCC deklarerar planen klart och tydligt att byggandet av nya judiska områden används, och kommer att fortsätta användas för att garantera en judisk majoritet i Jerusalem. Det finns inget förslag på, eller utrymme för, byggande av palestinska områden. Tvärtom konfiskeras mer och mer land från östra Jerusalem för att användas till israeliska bosättningar[2]. Vad gäller Gamla Staden, sedan Israel stängde av Jerusalem från Västbanken och speciellt sedan byggandet av muren runt Jerusalem, har allt fler palestinska familjer flyttat tillbaka hit för att det är billigt att leva och bo[3], vilket ökar befolkningstätheten.
På husdemoleringen hör vi ett rykte att en ny synagoga håller på att byggas alldeles i närheten. Kontroversiellt, samtidigt som israeliska staten river ner palestiniers hem, tillåts alltså israeliska medborgare, ofta idealistiska judar, bosätta sig i områden utanför de judiska kvarteren i Gamla Staden — de kristna och muslimska kvarteren har många judiska bosättare som skyltar med sin närvaro genom att hänga stora israeliska flaggor ut genom alla fönster[4]. De som säljer sina hus vet oftast inte förrän efteråt att det har råkat bli till en judisk familj, eftersom försäljningen har gått genom en mellanhand. Nu ska det alltså även vara en ny synagoga under uppbyggnad. Vi bestämmer oss för att undersöka saken, men villar bort oss i Gamla Stadens gränder. Vi frågar några soldater, som vaktar ingången till Klagomuren, de tittar medlidsamt på oss som vore vi bortkomna turister och föreslår att det kanske är en kyrka vi vill se? De pekar ut en åt oss.