I den lilla palestinska byn an-Nabi Samwil finner man både rik historia, spår av dagspolitiken och tecken på en mänsklig katastrof. En företrädare för FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA, som vi möter, menar, att här pågår en ”tyst övergång”. – Vi ser inga bulldozers eller israeliska militärer, men för de palestinska byborna blir livet ändå steg för steg en omöjlighet.
I byn an-Nabi anser troende från tre världsreligioner att profeten Samuel är begraven. Byn ligger nästan 900 meter över havet och på det berg varifrån korsfararna först skymtade Jerusalem år 1099 och då döpte berget till Glädjens berg. Här finns idag all historia och nutidstrauma i ett koncentrat.
Följeslagarprogrammet besöker regelbundet byborna här liksom rektorn för den lilla skolan. Just idag kommer jag när fredsförhandlaren John Kerrys rådgivare från USA:s utrikesdepartement ska få en genomgång om läget av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och av den uthålliga israeliska fredsorganisationen B’Tselem. Varför ägna uppmärksamhet åt denna lilla by? Jo, förutom den rika historien, som på alla sätt är fängslande, har denna by drabbats hårt av det pågående politiska spelet och därmed av övergrepp och trakasserier riktade mot de palestinska byborna. Vi får höra att man under fredsprocessen från israelisk sida framfört en önskan om att annektera denna by i utbyte mot annan mark för Palestina.
Byn med sina 200 invånare ligger fyra kilometer från Jerusalem, i ett område med många israeliska bosättningar. I området kring byn bor också beduiner. År 1967 hade byn drygt 1000 invånare. Det är en av Palestinas äldsta byar. Dess öde idag är att den ligger i sömzonen, som är ett område som tillkommit genom att muren inte byggts på gröna linjen, 1948 års stilleståndslinje, utan inne på Västbanken (1). Därmed har ett område skapats med palestinsk befolkning som saknar fri rörlighet och fulla rättigheter. Bara två familjer av byn an-Nabi Samwils fyrtio har identitetskort från Jerusalem, och därmed rätt att resa in i staden. För de övriga innebär det, att man för att komma till Västbanken från denna inringade by måste resa via Jerusalem, och utan identitetskort från Jerusalem blir det en fråga om tillstånd, som är svåra att få. Byborna har därför ett oerhört kringskuret liv. För varje månad som går införs nya restriktioner på olika varor som hushållen kontinuerligt skulle behöva förnya. – Man lever helt enkelt i en osynlig bur.
Israel har sedan 70-talet bestämt att det historiska området i byn ska vara nationalpark. Den nya detaljplanen, som B’Tselem visar för Kerrys rådgivare, visar att målet är att göra parken ännu större (2). Därmed hotas de kvarvarande byborna ännu en gång. De tvingades flytta från sina hem redan 1971 då den första nationalparken grundlades. I utkanten av byn fanns på den tiden några tomma hus efter att andra bybor flytt till Jordanien. I dessa hus bor man nu, men väldigt trångbott.
Om vi går tillbaka i historien byggdes en kyrka i an-Nabi Sawil redan 1157, som sedan blev en moské. På 1400-talet byggdes en synagoga bredvid. Pilgrimer från alla tre religioner har i alla tider besökt platsen även om Samuel enligt Bibeln är begravd i Ramah (=Ramallah). Och före alla tre världsreligionerna har grekerna varit här på 400-talet före Kristus.
Arkeologin används ofta i dagens Israel och Palestina som argument för nya bosättningar eller gränsdragningar. Bildandet av nationalparker medför att palestinierna förlorar tillgång till sin mark (3). I an-Nabi Samwils fall har arkeologi använts som skäl till att den tidigare byn rivits för att genomföra en större utgrävning av de grekiska lämningarna. I området finns också det man beskriver som Hannas källa från Gamla Testamentet och en imponerande korsriddarfästning; allt detta på några få hundra kvadratmeter.
Men nu befinner jag mig med rektorn för den lilla skolan och alla kunniga som är engagerade för deras sak. Jag får en initierad redogörelse av hot om rivningar och förbud. Om hur man är förbjuden att sätta ner minsta spik eller påle i marken. Gungställningen på andra sidan skolan har rivningsbeslut. Likaså har det andra klassrummet, som ligger i en container- liknande låda, fått rivningsorder. Men eftersom det är jordanska drottning Ranias stiftelse som finansierat den, så är det möjligen svårare för israeliska myndigheter att helt sonika riva den.
FN:s representant visar oss på kartan hur detta område bedöms som det mest komplicerade på Västbanken vad gäller murbygge, vägspärrar och zonindelningar. På fem kilometers omkrets finns sex olika vägspärrar. De äldre barnen i byn måste välja mellan att gå över en timme för att komma till skolan eller olagligen korsa den israeliskt styrda zonen, zon C, som innebär 15 minuters väg. Flickorna hoppar ofta av skolan, då de ser en så lång skolväg som för riskfylld.
Man har inte rätt att återvända ens på besök om man en gång flyttat härifrån utan att söka tillstånd. Man kan inte utveckla odlingarna. Det som planterats har huggits ned. Att kunna försörja sig genom arbete i Israel går inte utan tillstånd och några andra jobb står inte att få i denna totalt isolerade by.
När jag återvänder en vecka senare möter jag bybon Ayed Barakat, som berättar att han fått tillstånd från israeliska myndigheterna att som vanligt ta in gasbehållare till spisen. Men när han kommer till vägspärren förvägras han ta in gasen. Han gör förstås flera försök. Under de senaste tjugo dagarna har flera familjer inte kunnat använda sin spis utan får nu laga maten utomhus med ved. Det mesta i deras värld går inte att förutse från dag till dag. Nya förbud, nya restriktioner. Det är osäkerheten och det oförutsägbara som bryter ner många palestinier.
Bilder
1. Kerrys rådgivare och Följeslagarprogrammet på besök Foto: Juhani Valkama
2. Låg- och mellanstadieskolan i an- Nabi Samwil. Rivningsorder på gungställningen och takbarriären. Foto: Margareta Tham
3. Ayed Barakat Foto: Margareta Tham
