Familjen Jaloli kör upp med sin slitna pickup till sitt hem i byn Kherbet Al-Hammam och dammet från den torra vägen har knappt hunnit lägga sig innan fadern i familjen hör röster komma från dalgången längre bort. Han inser snart att det är israeliska bosättare som är på väg in i byn — ännu en gång.
Det var vid halv tvåtiden måndagen 23 augusti 2010 som runt femtio bosättarungdomar tillsammans med två beväpnade ledare våldgästade Kherbet Al-Hammam och i synnerhet familjen Jaloli under tre timmar. Jag möter Muhammed, fadern i familjen Jaloli, och hans son Abdullah två dagar senare då de berättar vad som hände.
Kherbet Al-Hammam ligger på norra Västbanken två kilometer väster om den israeliska bosättningen Mevo Dotan och två kilometer öster om en annan bosättning som heter Hermesh. Båda dessa är israeliska bostadsområden på ockuperad palestinsk mark, olagliga enligt folkrätten.[1] Kherbet Al-Hammam är en liten by med cirka 60 invånare och här vallar familjerna får och getter samt producerar fårost och yoghurt. Byns svårtillgängliga bergiga område med skarpa dalgångar hindrar dock inte bosättare från att komma dit för att provocera.
Gruppen av bosättare som våldgästade Kherbet Al-Hammam den här gången var dock varken från Mevo Dotan eller Hermesh. De tillhörde en två busslaster [2] stor grupp av bosättare från Hebron, som ligger cirka 12 mil söderut. Bosättarna valde att stanna utanför Jalolis hus där de tog sig friheten att dricka Jalolis vatten och skölja sina ansikten med vatten från familjens vattentank. Gruppen tog sig även friheten att koppla av under samma stora och svalkande träd som vi just nu sitter under när vi möter Muhammed och Abdullah Jaloli. Under de tre timmarna bosättarna befann sig vid Jalolis hus höll sig familjen inomhus för att undvika problem.
Muhammed är tyst en stund och säger sen att självklart oroar han sig hela tiden för sin familj.Från huset kunde Muhammed höra hur en av de beväpnade ledarna berättade för gruppen att Kherbet Al-Hammam tillhör det judiska folket eftersom deras förfäder en gång bebodde just denna dalgång. Ledaren berättade även att platsens egentliga namn är ”Ner Bata” samt att stenarna uppe på kullen mitt emot är ruiner av den bebyggelse som fanns för 3000 år sedan då judar bodde här.
Enligt ledarens historiska överblick hade judarna blivit brutalt utplånade av romarna. Senare hade araberna invaderat och i sin tur dödat romarna. Denna teori presenterades som historisk fakta vilket för bosättarna bevisar att platsen ursprungligen var deras. De anser även att detta ger dem rätt att återinta området. Muhammed berättar att liknande grupper från olika bosättningar kommit till byn de senaste fem åren med just detta argument. När bosättargruppen äntligen lämnade efter tre timmar gick Muhammed ut från huset bara för att mötas av ännu en provokation. Rökmoln syntes från familjens åkermark 500 meter längre bort där bosättarna satt eld på familjen Jalolis vete.[3] Det ska nämnas att gruppen som våldgästade Kherbet Al-Hammam är ”ideologiska bosättare” som vill utöka den judiska befolkningen på Västbanken. Majoriteten av de israeliska bosättarna är dock så kallade ”ekonomiska bosättare” som valt att flytta till en bosättning på grund av de ekonomiska fördelar som följer med att bo där. Trakasserier liknande dem som familjen Jaloli utsattes för utförs vanligen av ideologiska bosättare.[4]
Besöket i byn gör jag tillsammans med min vän Sadi från B’Tselem. Det är en israelisk organisation som dokumenterar brott mot mänskliga rättigheter på det ockuperade palestinska området.[5] Till Sadis glädje visar det sig att femtonåriga sonen Abdullah har lyckats filma flera sekvenser från när bosättarna våldgästade dem med sin mobil. Sadi kopierar materialet som en del av den rapport han skriver om händelsen. Filmdokumentation används flitigt av B’Tselem och de driver ett projekt som heter ”Shooting Back”, vilket innebär att de delar ut små handvideokameror till palestinier i konfliktområden så att de ska kunna filma bland annat bosättarvåld.[6] För att underlätta för Abdullah att filma liknande händelser i framtiden lämnar Sadi en kamera. Han hoppas att om bosättarna återvänder ska Abdullah kunna fånga det på film som sedan kan användas som bevismaterial samt för att sprida information om situationen för palestinier.
Innan vi går reflekterar Muhammed över det som hänt och säger: ”Vi har inte varit våldsamma. Trots detta kommer de till vår trädgård och dricker vårt vatten utan att ens kontakta oss. Jag frågar mig själv: Varför?” Det här är inte första gången som byn erfarit bosättarvåld. Förra året kom bosättarna bland annat under olivskörden i oktober för att förstöra för byns familjer. Årets olivskörd närmar sig och familjerna är osäkra på vad som kommer att ske. Kanske kommer bosättarna även i år. Förr eller senare kommer de hursomhelst tillbaka — ännu en gång.