Jag står uppe på kullen för att ha uppsikt över att barnen kommer säkert till skolan. Plötsligt ser jag tre bosättarkillar komma uppför trappan. Halvvägs upp börjar de kasta sten mot mig. De skriker hebreiska ord som jag inte förstår... Lite då och då hör jag ordet nazi och jag förstår att de inte tycker att jag borde stå där. Bredvid mig står det en israelisk fredsaktivist. Han säger till barnen att sluta kasta sten på oss och ber dem gå ner igen. De ignorerar honom och nu är de helt uppe på kullen bara någon meter ifrån oss.

Killarna har elaka ansiktsuttryck och jag hinner undra om det är ondska eller rädsla som jag ser i deras ögon innan jag får ducka för ännu en sten som kommer slungandes emot mig. Dessa barn som är i tidiga tonåren beter sig som om de vore vuxna, fast i små kroppar. Jag bestämmer mig för att ringa till gränspolisen.

Två poliser får efter lite övertalning iväg killarna som nu har vuxit till en grupp på fem stycken. Polisen tar mitt pass och ber mig följa med ner till deras bil, där han ringer och kollar upp mitt namn. Efter det säger han åt mig att om jag vill göra en anmälan så ska jag komma ner till stationen, men han lägger snabbt till att det knappast är lönt eftersom dessa killar är under 12 år vilket gör att de inte kan straffas enligt israelisk lag.

Hebron är den största staden på Västbanken. Det bor ca 400 000 i kommunen och i innestan bor det ca 160 000 palestinier. Runt 500 israeliska bosättare har slagit sig ner mitt i staden. De hävdar att det är helig mark för judar då stamfadern Abraham, hans fru Sara, deras ena son Isak och hans fru Rebecca är alla begravda här. En av bosättningarna som har en synagoga, en skola och ett stort hyreshus har byggts upp på ockuperad mark precis mitt emot Cordoba skolan. Detta gör att eleverna dagligen utsätts för hot och trakasserier när de ska till och från skolan.

Barnen, som är mellan 5-16 år, lever med en ständig rädsla över vad som kan hända dem. EAPPI har tre huvudsakliga uppgifter här i Hebron. Den första är att följa skolbarnen till och från skolan. Den andra uppgiften som vi har här är att samarbeta i olika projekt med andra organisationer som finns här. Och den tredje, som kanske är den största, är att vi är här för att visa solidaritet med folket.

Så var det ondska eller rädsla i deras ögon? Kan barn vara onda? Efter att bara har varit i Hebron i snart en veckas tid har jag inte svaren på dessa frågor; men de finns där med mig var dag och jag hoppas att jag kommer att kunna svara innan jag åker härifrån om tre månader. Hoppas också att de här svaren kommer att förklara kärnan i denna komplexa situation som utspelar sig varje dag i Hebron.

Salaam, Shalom, Peace, Fred

Sara Högelius
Hebron oktober 2005

Fler rapporter