Utsikten från vardagsrummet hos Naklaw Atwan är några höga pinjeträd, en grönmålad grind som öppnas med fjärrkontroll och ett grådaskigt vakttorn. Jag ser soldaten röra sig där inne. Han ser mig. Lika väl som andra soldater – genom två kameror på murens högkant – ser in köket i andra änden av huset.
Vi väntar på Naklaws syster, Antoinette Khazevich, medan det starka arabiska kaffet ångar ur små porslinskoppar. Försiktigt läppjar vi den heta drycken medan vi lyssnar till Naklaws berättelse om hur familjens 200 olivträd blivit osynliga och otillgängliga bakom muren. Nu är familjen inte längre försäljare av oliver och olja; de måste själva köpa för dagligt bruk.
Antoinette ber om ursäkt för att hon blivit försenad. Hon har ägnat sin dag till att försöka ta reda på varför hon inte fått tillstånd att besöka Jerusalem under påskhögtiden. Naklaw och hans hustru har sina tillstånd, men inte Antoinette (1). Kanske skulle hon ändå inte ta sig till Jerusalem eftersom det inte är tillåtet för henne att använda bil genom den stora gränsterminalen som kallas Vägspärr 300 (2). Hon är en pensionerad lärare, inte längre så rörlig, och hon får mig att tänka på en äldre kvinna som jag nyligen sett i den kala korridoren i början av vägspärren. Dubbelvikt och med några steg i taget uppmuntrade hon sig själv med ett ”jalla” innan hon avverkade ytterligare några meter.
Till kaffet serveras påskkakor med dadlar och valnötter. Den runda kakan, fylld med dadlar, symboliserar Jesu törnekrona och den toppiga, med smak av valnötter, symboliserar svampen med surt vin. Medan vi njuter av sötman och den omsorg med vilken kakorna bakats fortsätter Antoinette att berätta om hur hon tidigare reste med bil till Jerusalem varje dag och om hur hon nu inte kan ta sig dit, inte ens för påskhögtiden. När vi lämnar huset säger hon ”Vi vill ha fred, en rättvis fred. Ni måste berätta!”
Jag tänker på hur jag, några dagar tidigare, alldeles obehindrat, kunde ta mig till Betfage ovanför Oljeberget för att delta i palmsöndagens procession. Där samsades asiatiska pilgrimsgrupper med knallgula kepsar med nunnor i vitt och blått. Franciskanermunkar med gitarrer och tamburiner, kongolesiska kvinnor i färgstarka klänningar, och bleka skandinaver bland ärkebiskopar och patriarker. Och så grupp efter grupp som representerade de stora palestinska städerna och som med breda banderoller förebådade påven Franciskus besök om några veckor. Under banderollerna för Jenin och Gaza: fastnålade papper med texten ”Entry denied”, nekade att komma. (3)
Så blir det påskafton, Sabt an-Nour, ljusets afton. Vid utgången i vägspärren möter vi alla palestinier som just visat upp sina tillstånd för soldaten i vaktbåsen och som nu kan ta bussen in till Jerusalem. Barnen hoppar ivrigt mot utgången, vi blir hälsade med glada tillrop och många stannar för ett kort samtal. Några scouter jublar över att äntligen vara på väg mot målet: gravkyrkan i gamla Jerusalem där de ska ta emot den heliga lågan. Påskens ljus ska föras ut till byar och städer och vidare ut över världen.
I Beit Jala, intill Betlehem, är vi en del av den stora skaran som väntar på påskljusets ankomst. Där vi står och balanserar på trottoarkanten kommer människor fram och säger att de sett oss vid vägspärren på morgonen. De berättar att de inte kommit in i gamla Jerusalem och till gravkyrkan; att det var fler soldater än människor vid portarna och att de blivit nekade (4).
Besvikna har de återvänt, men här i Beit Jala är luften fylld av förväntan, liksom av sand och damm, av blå ballonger som svävar mot skyn och av fyrverkeri. Klockklangen blandas med det intensiva ljudet från säckpipor och trummor. Efter flera timmars väntan hör vi scouternas stadiga trampande uppför den branta huvudgatan. Trumvirvlarna stiger mellan husväggarna, de blomsterprydda korsen svajar ovanför biltaken och alla blickar är riktade mot slutet av paraden. Äntligen – patriarkerna som bär den stora lyktan med ljuset som tänts i gravkyrkan syns nu utanför ingången till Marie Bebådelsekyrkan. Påskens ljus är här.
Jag sluter ögonen och vilar i ljudkulissen som omger mig. Det är bara några timmar sedan jag hälsade god morgon och glad påsk till hundratals kristna pilgrimer i Vägspärr 300. Bilden av en äldre man kommer för mig. Han, som jag mötte på väg ut från passkontrollen där en ung soldat kontrollerat tillstånd, ID-kort och fingeravtryck. Han är klädd i traditionella kläder och går med den sortens stolthet som ett långt och hängivet liv skapar. Den vita huvudduken omsluter ett väderbitet ansikte med djupa vackra fåror. Han ser rakt in i mig och säger ”Du måste berätta”. ”Ja”, säger jag, ”jag lovar att berätta”.
Bilder
1. Utsikt från ett vardagsrumsfönster mellan muren och flyktinglägret Aida. Foto: Görel Råsmark.
2. Patriarkerna bär det heliga ljuset intill Marie Bebådelsekyrkan i Beit Jala. Foto: Görel Råsmark.
