Idag är mer än en fjärdedel av den arbetsförmögna befolkningen i Palestina arbetslösa. Bland unga palestinier är arbetslösheten över 40 procent [1]. Den ekonomiska tillväxten är svag i landet. I takt med att gamla försörjningsmöjligheter, formella som informella, försvinner, växer få nya fram. I Jordandalen är det främst den krympande tillgången till mark och vatten som gör att människor förlorar sin försörjning. Denna reserapport handlar om just detta.
Fler och fler beduiner och jordbrukare i Jordandalen känner sig nu tvungna att arbeta i israeliska bosättningarFler och fler beduiner och jordbrukare i Jordandalen känner sig nu tvungna att arbeta i israeliska bosättningar. Dagens första besök var hos ett samhälle som består av fem beduinfamiljer. Jag och min kollega välkomnas in i ett av tälten och vi slår oss ned på madrasserna tillsammans med fem av männen från familjerna. Vi sitter i en cirkel och dricker kaffe medan vi pratar om familjernas historia och liv. Tidigare generationer har haft en livsstil som varit betydligt närmare den beduinkultur, där livnäringen har kommit från fårskötsel och de har flyttat sina hem mellan årets säsonger för att kunna ge fåren bete. Nu har familjerna tvingats lämna fårskötsel, då de inte längre har tillgång till betesmarkerna; antingen på grund av att de är för nära någon av de israeliska bosättningarna [2], eller för att det gjorts om till militärzon eller naturreservat av de israeliska myndigheterna [3]. De fem männen har istället blivit tvungna att söka arbete i de närliggande israeliska bosättningarna. Innan vi hinner ställa en första fråga om arbetet i bosättningarna har de redan börjat berätta. En av männen, Ahmed, som är 42 år gammal, säger:
– Innan 1995 behövde vi aldrig arbeta för dem. Nu har vi inga andra möjligheter. Vi får dag för dag reda på om vi har arbete eller ej.
Alla jobbar de med jordbruk hos bosättningarna, ett arbete som varierar mellan säsongerna. När vi träffar dem är det sommar och det är lågsäsong gällande arbete, det är för torrt i marken. Snart börjar dadelskörden och då är det mer arbete igen. Ahmed fortsätter att berätta:
– Vi har inga kontrakt utan de har hela tiden en rotation på anställda palestinier för att undvika kravet på att ge dem kontrakt. Att klaga är ingen möjlighet för då riskerar vi att förlora arbetet, och även framtida arbetsmöjligheter hos andra bosättare då de sprider informationen mellan varandra.
Alla tjänar de runt 80–90 shekel per dag (ca 200 SEK) efter 7–8 timmars arbete. Från detta måste de även betala en kommission till deras palestinska arbetsledare och transport till och från arbetet (runt 10 shekel). Arbetsledaren, som fungerar som en mellanhand mellan de palestinska arbetarna och bosättarna, försvårar möjligheterna att ställa krav på kontrakt [1]
En vecka tidigare träffade vi Aliya, 28 år gammal, som tidigare har arbetat på ett av hotellen i en av bosättningarna.
– Jag började jobba i bosättningarna när jag var 17 år gammal. Jag gick från att arbeta ute i fälten till att arbeta inne i vandrarhemmen. Arbetet är mindre slitsamt inne på vandrarhemmen jämfört med fälten och ibland frågar arbetsledaren om vad det är vi helst vill göra. säger Aliya
När vi frågar om det finns saker som hon inte gillar med att arbeta i bosättarna så skrattar Aliya och säger:
– Varför kan vi inte fokusera på den lilla mängd som är positivt en liten stund till? Det som är dåligt kan jag prata ett dygn om.
Aliya fortsätter sedan berätta:
– Det är omöjligt att få ett kontrakt. De vill bara betala ut lönen i kontanter, för annars är de rädda för att vi ska kräva ett kontrakt. Jag gillar inte att arbeta i bosättningarna, men alla jobb finns bland israelerna. Vad ska vi annars göra, vi måste ju leva?
Enligt den internationella arbetsorganisationen (ILO) kommer 25% av den totalt tjänade lönen av palestinier på Västbanken från arbete i Israel eller bosättningar. Lönerna i Israel är mer än dubbelt så höga som på Västbanken [1].
Aliya och Ahmed, tillsammans med hans vänner, vittnar om att de har sett och arbetat tillsammans med barn på fälten och inom andra verksamheter i bosättningarna. Enligt internationell, israelisk och palestinsk lag är det olagligt att barn under 18 år ska arbeta i riskfyllda miljöer, samtidigt som Human Right Watch och de vi träffar uppger att det finns barn ner till 10 år som arbetar i bosättningarna och arbetsmiljön är inte bättre för dem än de äldre [1][4].
Aliya har nu lämnat sitt jobb i bosättningarna och har en palestinsk arbetsgivare. Hon trivs bra, men säger att det finns brister i arbetsmiljön här också, men hon jobbar inte längre för människor som olagligt konfiskerat och brukar palestinsk mark.
Jag och min kollega lämnar Ahmed och hans vänner. Våra magar är några deciliter rikare på kaffe och våra huvuden är fyllda med tankar. Vi hoppas att deras leenden kommer fortsätta finnas där om vi träffar dem igen och att deras barn kommer växa upp och också kunna le. Ockupationen måste upphöra för att nästa generation palestinier ska få möjlighet att utbildas, arbeta och utvecklas.
Personerna i texten, heter egentligen något annat. De vill, av rädsla för att riskera sina arbetsmöjligheter, inte publiceras med sina namn eller finnas med på bild
Tidigare fanns det möjligheter att flytta hem och boskap för bete, nu är den möjligheten borta.
