De israeliska jordbruksbosättningarna syns vidsträckta i Jordandalen. Frodiga och gröna sticker de ut i det annars karga landskapet. Hög arbetslöshet och dålig ekonomi får många palestinier att söka arbete i de israeliska bosättningarna , där arbetsrätt är frånvarande och osäkerheten stor.
Den ockuperade Jordandalen utgör närmare 30 procent av Västbankens yta. 87 procent av detta område är område C (under full israelisk kontroll), vilket kategoriseras in som antingen militärt övningsområde, bosättningar, naturreservat och/eller ”statsägd mark”.
Ytterligare sju procent, som formellt är en del av område B, är otillgängligt för vidareutveckling efter att det blev betecknat naturreservat 1998. Detta lämnar kvar sex procent av Jordandalens yta för palestinskt bruk. [1]
Jordandalen är ett av Västbankens största områden men också ett av de minst befolkade. 2009 fanns en befolkning på 58000 palestinier utspridda i små byar, beduin- och herdesamhällen samt i Jeriko, som är den enda staden. [2]
Samtidigt har 11,679 israeliska bosättare (2013) direkt tillgång till 50 procent av Jordandalens mark, och indirekt tillgång till ytterligare 39 procent. Bosättarna bor i 31 bosättningar och sju utposter. [3] Många av bosättningarna startades som militära anläggningar i slutet av 60-talet och början av 70-talet och utvecklades sedan till bosättningar. [4] Bosättningar är illegala under internationell humanitär rätt då den ockuperande makten ej får flytta sin egen befolkning till det ockuperade området.
Nästan alla bosättningar i Jordandalen är så kallade jordbruksbosättningar, vilket innebär att i anslutning till bosättningens bostadsområde finns stora jordbruk. Jordbruken nyttjar Jordandalens komparativa fördelar [5] och är främst exportfokuserade. Därmed konkurrerar inte produkterna [6] på den israeliska marknaden. 95 procent av all produktion från de israeliska bosättningarna i Jordandalen säljs inom EU och i USA. [7]
Ett stort problem i det ockuperade palestinska territoriet är arbetslöshet. En svag ekonomi med begränsade produktionsmöjligheter hindrar Palestinas utveckling och begränsar arbetstillfällena. Arbetslösheten på 23,4 procent har fått många palestinier att söka sig till Israel eller israeliska bosättningar för att kunna försörja sina familjer. Idag arbetar 11,2 procent av den arbetande palestinska befolkningen i Israel eller i israeliska bosättningar. [8] Antalet palestinier som arbetar i bosättningarna i Jordandalen varierar mellan 7 000-20 000 beroende på säsong. [9]
– Det är tufft för en palestinier som arbetar i en bosättning. Vi har inga rättigheter! Vi har inga kontrakt, vi får en dagslön på 60-65 NIS per dag, ingen trygghet. Om någon blir biten av en orm högst upp i en dadelpalm finns ingen försäkring som täcker sjukhuskostnaden, berättar Wael Natheef, som är generalsekreterare på Palestinska Centrala Fackföreningsorganisationen (PGFTU) i Jeriko.
I oktober 2007 beslutade Israels högsta domstol att israelisk arbetsrättslagstiftning ska gälla även för palestinier som arbetar i en bosättning. [10] Detta innebär att arbetsgivaren måste stå för bland annat sjukvårdsförsäkring, semesterdagar, övertidsersättning, vilodag anpassad efter religionstillhörighet och en minimilön på 23NIS/timma. Trots domstolsbeslutet får inte de palestinska arbetarna dessa rättigheter då lagen inte implementerats i bosättningarna och ingen kontroll utförs. Arbetarna fortsätter således att arbeta utan rättigheter för långt under minimilönen. [11]
– Vi behöver tillstånd för att arbeta i bosättningarna. Men det är inte vi själva som äger tillstånden, det gör arbetsgivaren. Behövs vi inte för en dag kan tillståndet spärras, eller så säljs det vidare till andra arbetsgivare. Vi är som slavar på en slavmarknad, fortsätter Wael.
Enligt internationell arbetsrätt ska båda parter, arbetsgivare och arbetstagare, vara jämlika i ett arbetskontrakt och ingen ska ha makt eller rätt över den andre.
PGFTU arbetar med att organisera arbetarna, att etablera lokala fackförbund med demokratiskt valda ledare. De håller i workshops gällande arbetstagares rättigheter, mänskliga rättigheter och hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, informerar om kollektivavtal och håller i förhandlingsträning med arbetsgivare. Samtidigt samarbetar de med det palestinska arbetskraftsministeriet för att förbättra arbetarnas villkor.
Bilder
1. Jordbruksbosättningen Massu’a. Ett stort hav av dadelpalmer. Foto: Amanda Almström.
2. Wael Natheef, generalsekreterare på Palestinska Centrala Fackföreningsorganisationen (PGFTU) i Jeriko. Foto: Amanda Almström.
