Sundus al-Azzeh är 23 år gammal och bor i Tel Rumeida, ett område som sedan november 2015 förklarats vara en stängd militärzon av den israeliska armén. [1] Som närmaste granne har Sundus en israelisk bosättning. För några veckor sedan träffade jag Sundus för att höra mig för hur det är att bo granne med israeliska bosättare.
Efter att jag tagit mig upp för de branta backarna och sicksackat mig mellan taggtråd, glasskärvor och sopor för att ta mig till Sundus hem, knackar jag på dörren och möts av en av Sundus systerdöttrar som hälsar mig välkommen.
Hon kan inte vara mer än fem år gammal och det första som slår mig är hur hennes korta små ben klarar av den branta, snåriga och rent utav farliga vägen som leder från hennes hem till huvudgatan Shuhada Street cirka 200 meter därifrån.
En hund reagerar på våra röster och börjar skälla och jag vänder mig för att se var hunden är. Bara några meter ovanför oss skymtar en två våningar hög barack med israeliska flaggor som vajar utanför fönsterblecken. Jag tittar på flickan som står kvar i dörröppningen och ler glatt och vinkar in mig i huset där jag och mina två följeslagarkollegor ska träffa Sundus.
– Jag har fått nog. Jag vill vara fri i mitt eget bostadsområde. Alla i min familj har blivit attackerade av bosättare och vi kan inte försvara oss. Jag har blivit misshandlad och har fått stenar kastade på mig av bosättare. En gång blev jag kvarhållen och förhörd av israelisk militär i sex timmar för att en bosättare attackerade mig. Men inget hände med bosättaren, säger Sundus, när jag frågar henne hur det är att bo i Tel Rumeida och ha bosättare som närmaste granne.
Detta fick mig att tänka tillbaka på de instruktioner jag fick under Breaking the Silence-turen för några veckor sedan då vår guide vid flera tillfällen sa till gruppen att vi varken ska röra eller tala med bosättarna om de närmar sig gruppen. [2] Detta för att bosättarna i och runtomkring Hebron är kända för att vara ideologiskt drivna och bland de mest militanta i den israeliska bosättarrörelsen. [3]
Guiden berättade då att det har förekommit att bosättarna tillkallat polis och anklagat turister för att ha attackerat dem just för att kroppskontakt skett. Guiden berättade vidare att israeliska soldater inte får röra civila israeler och således fysisk ingripa om det skulle inträffa att en bosättare trakasserar eller rent av angriper någon, inklusive israeliska soldater. Vid sådana händelser måste polis tillkallas då bosättare omfattas av israelisk civil lag. Soldater ska ingripa om bosättare angrips av palestinier då palestinier inte omfattas av israelisk civil lag utan av israelisk militär lag. Det råder således två olika juridiska system för palestinier och israeliska bosättare på Västbanken. [4]
Som ockupationsmakt har Israel, enligt folkrätten, ansvar för att skydda den palestinska civilbefolkningen och se till att deras rättigheter respekteras. [5] Något som ser annorlunda ut i praktiken, enligt Sundus.
– Vi palestinier är under militär lag och är skyldiga fram till motsatsen bevisats. Soldater har kommit till mitt hem mitt i natten. De uppger att det är av säkerhetsskäl och söker efter vapen, men hittar ingenting, säger Sundus och skakar på huvudet.
Det är inte svårt att förstå Sundus upplevelse av att palestinier är skyldiga till motsatsen bevisats. I en majoritet av palestinska ärenden i militärdomstolar gås bevisningen aldrig igenom. Detta då merparten av palestinska ärenden slutar i åtalsförhandlingar för att undvika långdragna rättegångar som oftast leder till längre fängelsestraff. I utbyte mot ett mer fördelaktigt åtal så erkänner den misstänkte. I själva verket avgörs målet vid den tidpunkt personen häktas och inte baserat på eventuella bevis i målet. Mellan åren 2010-2015 ledde endast fem av 642 ärenden gällande minderåriga palestinier till en full rättegång där bevisning gicks igenom. I 624 av dessa ärenden gicks bevisning inte igenom utan slutade i åtalsförhandling med erkännande. [6]
När jag frågar Sundus hur hon ser på sin egen och andra palestiniers framtid som bor i Tel Rumeida svarar hon:
– Allt har blivit värre sedan år 2015-2016 med många incidenter och att höra ljudet av vapen gör mig ont. Vi är som i ett fängelse här. Det finns många vägspärrar och militären håller på att bygga två nya vägspärrar här i området. Mina vänner kan inte komma på besök för att det bara är boende här med speciella tillståndsnummer som får gå igenom vägspärrarna. Trots det är jag optimistisk och hoppfull om att någon ändring kommer ske, säger hon, men fortsätter:
– Jag ser ingen framtid för mig själv här i Tel Rumeida. Kanske i Hebron, kanske utanför, men inte här. Jag kommer fortsätta besöka min familj men jag vill inte bo här. Här måste jag alltid stanna hemma när det händer något och jag kan inte röra mig fritt.
Vi avslutar intervjun med att fråga Sundus om det finns något positivt med att bo i Tel Rumeida.
– Utsikten är vacker. Området är vackert. Det som gör området fult är ockupationen och bosättarna.
