Många i Sverige minns säkert textraden ”litet bo jag sätta vill…”, som minst en generation gnolat på! Jag tror nog att även palestinier gnolar, men jag har inte hört någon (orka) ta fram sin dröm om sitt framtida boende…här på Västbanken…men kanske i annat land!
Det känns tragiskt att gång på gång uppleva de begränsningar i ekonomi och rörelsefrihet[1] som människor lever under här — och som härrör från Israels ockupation av det palestinska territoriet [2].
Permanenta eller tillfälliga vägspärrar för att ta sig till arbete eller släktingar, restriktioner beroende på ålder och kön, en mur som till största delen är byggd på ockuperad mark och vägar som enbart israeliska medborgare får använda. Men också stora restriktioner i att kunna köpa mark, att bygga hus eller att bo kvar i sitt hus utan hot om rivning [3]. Av säkerhetsskäl, anger Israel.
Jag har sett väldigt många övergivna tomter och rester av rivna hus. I beduin- och flyktingläger, mitt i staden Tulkarem och ute i den omgivande landsbygden. Och vad kan man säga om den man som vägrade flytta ut ur sitt hus i byn Nazlat Isa (platsen där ”Isa” bosatte sig), norr om Tulkarem. Då byggde israeliska militären en trappa till över-våningen och taket, stängslade takverandan och satte upp utrustning för att spana på obehörig närhet till muren, som reser sig bara några meter från huset. Så levde de en tid, men idag har tydligen säkerhetsläget gjort det möjligt för ockupationsmakten att avrusta taket, men stängsel och obrukbar arsenal finns kvar.
Muren är en tragedi för Nazlat Isa.- In på 2000-talet var byn en livfull marknadsplats för såväl trakten som för folk söderut och utanför Västbanken, berättar Ahmad Abdel-Aziz . Det var en rik jordbruksbygd med en tillverkningsindustri i liten skala. Nu delar muren byn och rader av butiker står tillbommade. Många har lämnat sina hus och flyttat från byn eller från landet.Ahmad har kvar sitt hus längre än i byn, men han oroar sig över de hot om rivningar som ännu hänger över byn.
– Det ingår i Israels politiska strategi att lägga hot, avslå invändningar, dra ut på tiden och på så sätt skapa oro hos den palestinska befolkningen.
Något tillstånd att bygga byns ny skola här inte heller kommit.- Den ska ju byggas på mark som Israel kontrollerar helt, på det s.k. C-området.
Ahmads hustru hjälper till i den gamla skolan, där de fyra barnen går. Själv försörjer han familjen som ingenjör i Turkiet. Han tillhör dem som har jordanskt pass och lättare, men aldrig självklart, kan ta sig ut och in från Västbanken.
Ahmad hänvisar, nu för andra gången under vårt samtal, till artikel 12 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I den står det så här:”Envar som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt att röra sig fritt och fritt välja bosättningsort. Envar äger rätt att lämna vilket land som helst, däribland sitt eget. Ovan nämnda rättigheter må icke underkastas andra inskränkningar än sådana, som stadgas i lag och är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (”ordre public”), den allmänna hälsovården eller sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter samt är förenliga med övriga i denna konvention inskrivna rättigheter. Ingen må godtyckligt förvägras rätten att inresa i sitt eget land [4]”.
Ett uttryck för ockupationen är de israeliska bosättningar [5] som byggts på det ockuperade palestinska territoriet, med politiskt, militärt och finansiellt stöd av den israeliska regeringen. Marken är inte så sällan beslagtagen från palestinier genom militära order. Under lång tid har Israel åtagit sig att frysa utvidgningen av bosättningarna, men fortsätter dessvärre utbyggnaden.
Enligt det israeliska informationscentret för mänskliga rättigheter, B’Tselem [6], har Israel sedan 1967 etablerat 152 bosättningar på de ockuperade territorierna. De har erkänts av det israeliska inrikesministeriet fastän de är olagliga enligt internationell rätt [7]. I dag beräknas antalet bosättare på territorierna till minst 460 000. Bland dessa finns de israeler som helt enkelt erbjudits ett billigare boende genom att flytta till en bosättning, men också de israeler som av ideologiska skäl eller religiös övertygelse hävdar att hela landet tillhör dem, inte palestinierna.
I trakterna kring Tulkarem stiger nu oron för våld från bosättare under kommande olivskörd. En viktig period för att klara årsförsörjningen för många palestinier.
– Mer än 1 miljon olivträd har skövlats eller flyttats in i bosättningar, säger Ahmad.
Muren delar mina mark i ett stort och en litet område med olivträd. Nu har jag åkt hem för att söka tillstånd att arbete med träden på andra sidan muren. Men jag fick inte ens en månads tillstånd, men min mor, som är över 80 år, har två års tillstånd att skörda. Men det kan hon förstås inte.
Jag vet inte säkert hur jag ska möta hans sneda leende; Ahmad är en stark och principfast person. Vi tar tyst varandra i hand och lovar att träffas snart igen. Så kommer Ahmads äldsta dotter, 14, från skolan och jag hälsar henne så gott jag kan på min svårt brutna arabiska. Jag hinner fråga hur hon tänker om att bo i Nazlat Isa i framtiden. Hon tittar på sin far och sedan på mig, och så får jag samma tysta leende. Inshallah. Om Gud vill!
När vi kör hem bläddrar vår suveräne taxichaufför och tolk fram sin favoritlåt från stereon och börjar gnola. Det är en kärleksfull visa från Libanon ”…glöm inte att vi en gång drömde…”
