'- Jag skickades till Västbanken för att misstänka alla. Orden kommer från Ayal som är medlem i människorättsorganisationen Breaking the Silence i Israel. Organisationen består av före detta soldater som tjänstgjort på Västbanken och i Gaza sedan starten av den andra intifadan.
Breaking the Silence [1] vill berätta en annan historia än den som beskrivs i israelisk media. Man vill skapa en debatt om det moraliska pris som det israeliska samhället får betala genom att unga soldater tjänstgör på det ockuperade palestinska området.
Vi åker med en busstur som ordnas av Breaking the Silence och vår guide är Ayal som gjorde sin värnplikt i Hebron och i South Hebron Hills under den andra intifadan. Turen går från Jerusalem till Kiryat Arba som är en bosättning nära Hebron.
Vi besöker platsen där Baruch Goldstein är begravd. Goldstein var en amerikansk-israelisk läkare och bosättare som 1994 sköt ihjäl 29 muslimer i Ibrahimimoskén i Hebron. Han hyllas av vissa judar på yttersta högern som en hjälte och många vallfärdar till hans grav. Ayal visar oss hur bosättningen breder ut sig och närmar sig Hebron. I centrala Hebron finns redan många bosättningar som är sammankopplade med Kiryat Arba och andra bosättningar runt Hebron.
I en stad med runt 170 000 palestinska invånare finns idag ca 800 bosättare i centrala Hebron. Dessa skyddas av tusentals militärer och en effekt av detta är att delar av Gamla stan i centrala Hebron som tidigare var ett livligt marknadsområde idag nästan är öde, då palestinier tvingats stänga sina butiker [2].
Resan fortsätter mot South Hebron Hills och Ayal berättar om den strategi som används för att flytta lokalbefolkningen i stora delar av Västbanken [3]. Tanken är att gränser vid framtida fredsförhandlingar kan dras annorlunda om man kan påvisa att inga palestinier finns där, bara israeliska bosättare, menar Ayal. – När du öppnar en karta ser du en plan bakom hur bosättningarna placeras här, säger Ayal. Kartan visar att de är placerade efter en linje som följer väg 317 i den södra delen av Västbanken.
I South Hebron Hills är strategin att flytta palestinier som bor söder om vägen och olika metoder används för att åstadkomma detta. Utposter byggs för att knyta ihop befintliga bosättningar, vägspärrar och väghinder ger begränsningar i rörelsefriheten. Bosättarvåld och förgiftning av jord och brunnar hindrar palestinier från att bruka sin mark. Ayal berättar hur utposter brukar skapas. Man hänvisar till en gammal ottomansk lag som säger att ägaren till mark som inte brukats på tre år förlorar rätten till den. Toppen på en kulle brukar inte odlas då den ofta är obrukbar och används för att bygga t ex ett elektricitetstorn, utan koppling till elnätet. Tornet måste sedan vaktas av en person som flyttar dit med sin familj och bjuder sedan in vänner med familjer att flytta till utposten. Sedan måste militär finnas på plats för att skydda de israeler som bor där. Vägar asfalteras, elektricitet och vatten kopplas sedan in från en närliggande bosättning. En buffertzon skapas runt utposten av säkerhetsskäl vilket hindrar palestinier från att använda sin mark för odling och bete till sina djur.
Marken i buffertzonen ”brukas” sedan av bosättarna genom att plantera olivträd i oljefat och vänta ytterligare ett antal år för att hänvisa till en annan ottomansk lag som säger att rätten till mark tillfaller den som brukar marken i tio år. Efter en tid blir utposten, som är olaglig även i israelisk lag, en bosättning och därmed legal enligt israelisk lag. Enligt folkrätten är både bosättningar och utposter olagliga.Ayal menar att den ockuperande makten använder de lagar som passar och tjänar syftet att utöka bosättningarna och förstärka effekten av ockupationen. Man hänvisar till israelisk, brittisk, ottomansk eller jordansk lag. Även lagar som säger att ingen får bo på ett arkeologiskt område används för att flytta lokalbefolkningen. Det senare hände i byn Susiya nära Yatta i South Hebron Hills [4]. Alla i byn fick flytta från sina hus och grottor som använts sedan 1948. En gammal synagoga påträffades 1984 och hela byn förklarades som en nationalpark. Tidigare hade byborna mat och vatten till djuren 10 månader om året. Nu med buffertzoner kring bosättning och nationalpark är det tvärtom, man måste köpa under 10 månader per år, vilket skapar en svår ekonomisk situation. På frågan vem som är ansvarig för ockupationen svarar Ayal:
– Det är inte militären eller bosättarna som är orsaken, det är det israeliska samhällets fel.
Ayal berättar att många i Israel inte känner till innebörden av ockupationen och vad de värnpliktiga upplever och utför under sin tjänstgöring på det ockuperade området. Han berättar också om sin egen bild av ockupationen:
– Vi visste inte namnet på byarna, vi kallade den här byn By nummer 5. När vi fick en order om att döda någon tänkte vi inte att det var omoraliskt, vi var stolta över det. Alla palestinier sågs som terrorister och vi var i krig.
– Jag åkte aldrig in i en palestinsk stad, jag gick aldrig in i ett palestinskt hus, jag förstörde aldrig en palestinsk brunn. Jag gick alltid in i terroristhus och kom till terroriststäder, fortsätter Ayal.
Allt som militären gjorde kan förstås ur ett säkerhetsperspektiv, men frågan om det var moraliskt riktigt ställdes aldrig. Ayal frågar sig om det ärr det okej att unga män och kvinnor skickas till det ockuperade området.
– Jag tror att det israeliska samhället har glömt att det bor 2,5 miljoner palestinier här. Antingen är de osynliga eller annars ses de som terrorister.
Lite överraskande säger Ayal att han har mer förståelse för bosättarna som är medvetna om vad ockupationen innebär än för de israeler i Tel Aviv som blundar för vad som sker på Västbanken. Ayal avslutar med orden:
– It takes time to break the silence.
