En magnifik vy över gamla stan i Jerusalem sprider ut sig där vi står på innergården i solnedgången. Vi stiger in i familjen Bukharis hem för att lära oss mer om palestinsk matkultur. Många timmar senare har vi delat en måltid men också fått ta del av den förödelse som följer i ockupationens spår.

Ikväll ska vi fokusera på mat från Gaza där Amena Bukhari bor, och även om hennes bror Izzeldin Bukhari är en mycket välrenommerad och världskänd kock så är det ikväll Amena som bestämmer i köket. 
– En av ingredienserna i vad du än lagar för mat är din energi, säger Amena. Du behöver lägga glädje och goda energier i din mat, annars äter du din sorg och dina negativa känslor. 

400 år i Jerusalem 

Familjen Bukhari är sufier och kom till Jerusalem från Bukhara, Uzbekistan, redan år 1616, för att starta ett suficentrum där de mediterande pilgrimerna erbjöds både kost och logi. Att erbjuda något att äta spelar i många spirituella traditioner en symbolisk och betydelsefull roll.  Så också inom sufismen, där det anses vara en av de största dygderna, – en gudomlig gåva och kärlekshandling där kroppens och sinnets hälsa sammanflätas. Familjen har hållit traditionen levande i alla år.

 Izzeldin beskriver hur mångfalden är en del av Jerusalems identitet, i såväl religion som matkultur, för honom är matlagningen ett sätt att utöva sin andlighet.
– Det kan omöjligt finnas bara ett sätt, en religion, en sanning eller ett sätt att förbereda en viss måltid.

Kontroll genom tillståndsbyråkrati

Palestinier lyder under israelisk militär lagstiftning, vilket gör att deras rättigheter är starkt beskurna oavsett om det gäller möjligheten att röra sig inom och utanför landet, utöva sin religion, uttrycka sina åsikter, tillgång till vatten, utbildning, arbete, sjukvård och så vidare. Ett av sätten Israel använder för denna kontroll är via olika typer av tillstånd. 

Systemet, som huvudsakligen drivs av en militär administration känd under förkortningen COGAT, har svällt ut till en snårig byråkrati med nyckfulla regler. Konsekvensen blir att det sällan går att planera något, alla hålls på halster med den oförutsägbarhet det innebär när reglerna konstant förändras utan föregående information.

För Gazabor är det ännu svårare än för palestinier i andra delar av landet, de är förbjudna att lämna Gaza. Endast personer som tillhör specifika kategorier; daglönare, handlare, patienter och deras medföljare samt biståndsarbetare, kan ansöka om tillstånd för utresa. Så även om de enligt israeliska myndigheter inte utgör en ”säkerhetsrisk” får de inte lämna Gaza, som ibland därför kallas världens största utomhusfängelse.

Ett liv i Gaza

Amena bor i Gaza, men är född i Jerusalem och eftersom hennes mor och syskon fortfarande bor där har hon tillstånd att hälsa på dem.  Hennes familj kan däremot inte hälsa på henne i Gaza och hennes man får inte lämna Gaza. Vi pratar om hur det är att leva där, hon berättar att livet är svårt och ler snett och säger sen; 
– Vi ska alla dö på något sätt, säger hon. Man kan dö varsomhelst och jag hoppas att Allah när han kommer, tar mig helt och hållet eller inte alls, jag vill inte bli skadad eller lemlästad.

Amena är lärare och undervisar i en privatskola, de eleverna får en bra utbildning och hon tycker verkligen om sitt jobb. Hon berättar vidare att hon och hennes man bor tillsammans med hans familj och att de gärna vill ha barn, men säger hon;
– bäbisarna är för rädda för att komma till mig. 

När hon tillfälligt går för att hämta något frågar jag Izzeldin hur det är att ha sin syster i Gaza. Han stannar upp, det är svårt säger han, det finns tillfällen när han ringt då han hört hur hon skriker och gråter av rädsla när bomberna fallit över Gaza. Han är hennes bror och känner ett ansvar men kan inte göra något, ibland är han rädd att ringa eftersom han inte vet om hon ska svara.

Syskonen Izzeldin och Amena Bukhari förbereder Maqluba i sitt kök i Östra Jerusalem.
Det märks tydligt att de är syskon, de smågnabbas kärleksfullt, skratt, skämt och anekdoter flyger genom rummet. Jag tittar på dem och känner värmen dem emellan, jag tittar på dem igen och känner sorgen över att det här är det tillfälle de har att umgås, att laga mat tillsammans, jag ser hur de båda älskar det. Foto: Elisabeth

Sacred Cuisine tar mattraditionen in i samtiden!

Izzeldin driver ett framgångsrikt företag, Sacred Cuisine, han drivs av att återupptäcka det palestinska matkulturarvet som traditionellt var till största delen växtbaserat. Fokus för Sacred Cuisine är ”somimat”. Ordet somi kommer från det arabiska ordet för fasta ”Siyam” och är inspirerat av fastetiden inom kristendomen. Palestinska kristna äter helst vegansk eller vegetariskt under fastans 40 dagar. 

Återigen blir det tydligt att Palestina alltid varit ett land där många människor från olika religioner levt samman och inspirerats av varandra, det syns inte minst i mattraditionerna.

Foto av en skylt där det står Sacred Cuisine.
I sufismen, förklarar Izzeldin, är den högsta formen av andlighet att följa sin egen väg, utan att frukta omständigheterna och oavsett om vägen är religiös eller inte. Det betyder att den andliga vägen ser olika ut för olika människor. En del väljer att recitera, meditera, virvla, läsa eller lyssna. Eller som i Izzelidins fall fördjupa sig i genuin palestinsk matlagningskonst och föra traditionen vidare. Foto: Elisabeth
Foto av en ljuvlig Maqluba.
Vi lagar en vegetarisk maqluba, kryddat ris och grönsaker läggs i lager och kokas, inför servering vänds grytan upp och ner, och en fantastiskt tårtformad rätt uppenbarar sig på det stora fatet. Maqluba betyder just upp och ner. Foto: Elisabeth

Kommer den historiska mångfalden i östra Jerusalem att finnas kvar?

Mätta till både till kropp och själ går vi ut i kvällsluften, jag hoppas att familjen även fortsättningsvis får njuta av den hänförande utsikten över innergårdarna och moskén i den stad som varit deras hem i mer än 400 år. Men det finns skäl för oro.

En övervägande majoritet av husen i gamla stan i Jerusalem ägs numera av israeler och siffran ökar stadigt, trots att palestinier har högst invånarantal. De muslimska kvarteren är också de mest trångbodda. Parallellt har Israel nekat till en detaljplanering för gamla stan, vilket gör det i princip omöjligt för palestinier att bygga ut sina hem för att klara befolkningstillväxten.

Det pågår en fördrivning av palestinier från östra Jerusalem genom vräkningar, rivningar eller annan diskriminerande praxis. För närvarande står minst 24 palestinska familjer i gamla stan inför att bli avvisade från sina hem.

Den israeliska bosättargruppen Ateret Cohanim, övertar också stegvis palestinska hem genom hot, utpressning och fastighetsköp via bulvaner, de skyndar även på vräkningar genom påtryckningar på israeliska domstolar.

Medborgarskap eller uppehållstillstånd?

Den överväldigande majoriteten av palestinier har israeliskt uppehållstillstånd men få har medborgarskap i Israel. Att ha uppehållstillstånd snarare än medborgarskap är helt avgörande, till exempel kan uppehållstillståndet återkallas, till skillnad från om man har ett medborgarskap. Dras tillståndet in förlorar man sjukförsäkring, försörjning och till och med rätten att komma in i Jerusalem. 

Sedan 1967 har endast 5 procent av de palestinska invånarna i östra Jerusalem, fått israeliskt medborgarskap. Under samma period har 14 000 palestinier fått sina uppehållstillstånd återkallade.

Tvångsförflyttningarna och metoderna som används är ett brott mot internationell rätt.

Palestinier,  i synnerhet de som bor i östra Jerusalem, Västbanken och i Gaza lever under många gånger livshotande förhållanden, motståndet består ibland av att fortsätta existera i sitt hem och i sin kultur, ikväll rymdes både hopp och motstånd i en maqluba.

Fler rapporter