Det är eftermiddag den 23 december. Vår grupp om fem följeslagare med lokala kontakten Abed al-Rahman Salayma vandrar de sista metrarna i riktning mot Röda Halvmånekontoret i centrala i Hebron. På en plätt bredvid byggnaden ligger vår slutdestination – ett stort tält gjort av presenning. Vi har kommit för att träffa familjerna till 23 palestinska Hebronbor som dött under de senaste månadernas våldsamheter och vars kroppar hålls i förvar av israeliska militären.
Tältet fungerar som en mötesplats för huvudsakligen männen i familjerna och är en symbol för deras strävan efter att få tillbaka sina familjemedlemmars kroppar.
Under hösten har Hebron drabbats av en mängd dödliga våldsdåd från båda sidor av konflikten. FN:s kontor för humanitärt bistånd rapporterar att 32 palestinier och tre israeler dödades i Hebron under perioden 1 oktober till 30 november. [1]
Väl inne möter jag Sohaib som berättar för mig om hans 23-åriga son Issa som dödades i oktober förra året. [2]
– Han var alltid glad och skojade, berättar Sohaib med ett sorgset leende och fortsätter:
– Han var lyckligt förlovad och hade framtidsutsikter. Han var en bra pojke som höll sig borta från trubbel. Ändå behandlas han som en kriminell även efter döden.
Jag frågar Sohaib vad han menar med att hans son behandlas som en kriminell. Han förklarar att sonens kropp kan återlämnas till familjen av den israeliska militären men endast på ett antal villkor. Till exempel att begravningen sker omedelbart och på natten.
Han fortsätter:
– I vår kultur begravs endast personer som gjort något skamfullt, som tjuvar och våldtäktsmän, på natten.
Från israelisk sida menar man att villkoren om nattliga begravningar och begränsat deltagarantal ska förhindra vidare våldsamheter. [3]
Andra, exempelvis företrädare för den palestinska organisationen Addameer, som arbetar med stöd åt fängslade palestinier, menar att sätta villkor för överlämnandet av de avlidna är en överträdelse av internationell humanitär rätt och ett brott mot mänskliga rättigheter. [4]
Den israeliska människorättssituationen B’Tselem skriver att Israels agerande, i de fall då de inte alls återlämnar kropparna av döda som anklagas för olika brott, skadar de dödas oskyldiga familjer. [5]
Sohaib förklarar att allt han vill är att ge sin son en värdig begravning i enlighet med den lokala kulturen och muslimsk sed.
– Issa levde i Palestina och han dog i Palestina. Det borde inte vara upp till Israel att bestämma hur, var och när jag begraver min son.
Av denna anledning vägrar Sohaib och flera av de andra familjerna att acceptera villkoren som ställs av den israeliska militären.
Personligen känner jag att detta måste vara bland det mest smärtsamma motstånd en människa kan genomföra – att vägra gå med på villkoren som möjliggör återlämnandet och begravningen av sitt barn, sitt syskon eller sin förälder.
En annan man stämmer in i vårt samtal och säger att de alla är beredda att vänta en evighet på att få begrava sina familjemedlemmar på dagen med hela släkten och alla vänner närvarande.
Sohaib nickar instämmande. Enligt mig verkar inte våldet från någon sida i konflikten avta inom någon snar framtid och symboliska gester av respekt tycks vara få.
Så en evighet kan ni nog få vänta, blir min första tanke, och jag svarar ”Inshallah” med en svårgömd ton av pessimism.
Lite mer än en vecka efter vårt besök, den 1 januari, kommer beskedet att Israel återlämnar 23 av de palestinska kroppar som hållits i förvar, utan villkor. 17 av dessa kommer från Hebron och de begravs dagen efter. [6]
Beskedet stärker min tro om att motstånd genom ickevåld är vägen mot fred. Sohaib och de andra vi träffade valde att agera genom fredliga demonstrationer för att uppnå sitt mål.
Jag ser deras agerande som en förebild och återlämnandet av kropparna, oavsett anledning, som ett litet men betydande steg i rätt riktning.
Fotnot: Sohaib och Issa heter egentligen något annat.
