Det är söndag morgon och klockan är strax efter halv sju på morgonen. Veckans första skoldag är precis på väg att börja. Under våren har vi två till fyra gånger i veckan följt skolbarn längs väg 60, från korsningen ned mot den palestinska byn Luban till as-Sawiyas högstadieskola. Min kollega har gått i förväg för att kontrollera om militären är närvarande utanför skolan, jag har ställt mig i korsningen mot Luban för att möta upp skoleleverna.
Varje dag går ett par hundra elever i åldern tio till sexton år längs väg 60 mot Lubans högstadieskola för flickor och as-Sawiya högstadieskola för pojkar. Vår uppgift är att slå följe med dem till skolan. Om israelisk militär är på plats går vi tillsammans förbi soldaterna för att minska risken att de stoppas, kontrolleras eller trakasseras. Förhoppningsvis reducerar vår närvaro risken för konfrontationer mellan soldater och elever.
Till stor del jobbar vi mot högstadieskolan i As-Sawiyya. Skolans huvudentré vetter mot väg 60 som trafikeras av bosättare, israelisk militär och palestinier. Under hela våren har vi besökt skolan och följt eleverna till skolan. Vid många tillfällen har israeliska soldater patrullerat vägen vilket skapat oro och osäkerhet hos skoleleverna. Soldater har även trängt in på skolgården, ibland slängt ljudbomber eller tårgas, av anledningar vi inte har kunnat förstå. Skolan har då tvingats evakuera eleverna och avsluta skoldagen i förtid. De israeliska soldaterna har ofta sagt sig leta efter en eller annan som kan ha kastat sten mot passerande bilar. Sant eller ej vet jag inte, däremot vet jag att soldaternas handlingar påverkar hela skolan med hundratals elever.
– Good morning, säger jag glatt till barnen. Trötta och surmulna tittar de unga pojkarna upp.
– Good morning, mumlar de och nickar, medan de passerar förbi mig. Det dröjer inte många minuter förrän min kollega ringer på mobilen.
– Det står soldater på andra sidan vägen, halvvägs till skolan.
Jag börjar gå längs vägen tillsammans med tre killar i tioårsåldern som, trots att klockan är halv sju på morgonen, är rätt pigga och glada. Som så ofta försöker de skämta och prata engelska och arabiska om vartannat med mig.
– What’s your name? Where you from?
– Sverige, svarar jag på arabiska.
– Zlatan Ibrahimovic! ropar de tre killarna i kör.
Zlatan – gång på gång har han visat sig vara den magiska nyckeln som öppnar dörrar och desarmerar unga pojkars kaxighet. Jag och pojkarna har genast blivit vänner och under vår korta promenad hinner vi avhandla fotbollslagen vi gillar och vem som egentligen är den bästa fotbollsspelaren. Fråga vilket barn som helst, det är antingen Real Madrid eller Barcelona, Ronaldo eller Messi. Men allt börjar med Zlatan.
När vi passerar soldaterna tystnar samtalet. Pojkarna blir koncentrerade. De tittar ömsom ner i marken, ömsom mot soldaterna för att se om dessa kommer emot dem. De är på helspänn och fokuserar all kraft att komma förbi soldaterna.
När vi väl lagt ett tiotal meter mellan oss och soldaterna återupptar vi samtalet om fotboll och vilket lag som egentligen är bäst. När jag försöker förklara att Hammarby IF är det bästa laget tittar alla tre mot mig och skakar på huvudet. Efter ytterligare en bit tar jag avsked och vänder tillbaka för att möta upp andra elever att slå följe med förbi soldaterna.
Fram till skolstart håller vi oss i soldaternas närhet och följer barnen förbi dem. När det är bara vi och soldaterna kvar lösgör sig en av soldaterna från jeepen de stått lutade emot. Han ser så att inga bilar kommer och rör sig över vägen mot mig och min kollega. På flytande amerikansk engelska frågar han vad texten på västryggen, ”EAPPI”, står för och vad vi gör här. Jag förklarar kortfattat vad EAPPI är och säger:
– Vi är här för skolbarnen och en preventiv närvaro. Hur kommer det sig att ni är här?
Soldaten svarar lika snabbt:
– Vi är också här för preventiv närvaro.
Bilder
1. Elever längs väg 60 på väg mot skolan övervakade av soldater. Foto: Regina Berg
2. Ett av många tillfällen när soldater befinner sig utanför skolans område. Foto: Sebastian Rennerskog
