En av de starkaste instinkter hos såväl djur som hos människor tycks vara viljan att skydda sina barn, en universell egenskap att som förälder göra allt i sin makt för att kringgå fara för det liv man fött till världen. I två byar på Västbanken träffar jag mödrar vars föräldraskap ställs på sin spets i en verklighet annan än vår.
I Sverige identifierar vårt yrke många gånger vilka vi är. Vi introducerar oss med namn och vad vi jobbar med. I den palestinska kontexten kommer frågan om yrke först på längre ner på listan. Efter namn och nationalitet kommer civil status följt av barn, hur många barn respektive pojkar och flickor. Sen kan vi eventuellt prata om vad vi pysslar med. Men det är mindre viktigt, familjen och barnen kommer först.
En kvinna jag möter bor i en by utanför staden Ramallah på det av Israel ockuperade Västbanken. Amal har flera barn och i byn där de bor sker varje fredag demonstrationer mot ockupationen, protester som oftast är fredliga, men som kan ha inslag av exempelvis stenkastning från de palestinska byborna och som bemöts med tårgas, ammunition, gripanden och våld från israelisk militär.
Hon berättar att de till en början lät barnen åka bort på fredagarna men att de i längden insåg de att det inte var hållbart. Men vad säger man till sitt barn som går till sängs med kläderna på i rädsla för att bli gripen om soldater bryter sig in om natten?
När föräldrarna i byn insåg att inte längre kunde skydda sina barn bestämde de sig för att låta barnen möta sina rädslor. För barnen är det numera som en lek där de lärt sig mönstren av soldaternas agerande och när tårgasen kommer vet de var de ska springa i förhållande till varifrån vinden blåser, förklarar Amal.
Jag frågar henne hur hon som mamma till tre barn känner inför det hon just berättat.
– Folk skulle kanske säga att det är att ta deras barndom ifrån dem. Men vilken barndom pratar vi om? Ockupationen har redan tagit den ifrån dem.
Ett par dagar innan mötet med Amal fick vi en inbjudan att delta i en sorgestund hos familjerna till två 17-åriga pojkar som skjutits till döds av israelisk militär nära en bosättning intill deras by, misstänkta för att ha utfört en knivattack. [1]
Som följeslagare stöttar vi inte någon form av våld. Inte heller är det vår roll att i detta fall ta ställning om de båda gjort sig skyldiga till brott eller inte. I den våg av knivattacker som skett i Israel och på Västbanken [2] är det inte vår ensak att avgöra i de enskilda fallen.
Men när två kroppar överlämnas, dömda i det ögonblick skotten avlossats, utan varken rättegång eller lagligt försvar är det vårt uppdrag att säga ifrån. Enligt FN:s allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna är var och en som anklagas för brott oskyldig till dess att motsatsen kan bevisas. [3] En deklaration som också Israel ratificerat. [4] Men hur mycket vi än kan peka på ett brott mot allmänna förklaringar och respekt för mänskligt värde, förändrar det inte situationen för de drabbade.
Som kvinna delade jag tystnaden och sorgen med byns kvinnor, som samlats i hemmen tillhörande de två 17-åringarnas familjer. Jag kände ingen där och jag har aldrig träffat någon av de två pojkarna som dött. Ändå upplevde jag att vår närvaro uppskattades.
Men sorgen hos den som förlorat en son blir inte mindre smärtsam för att någon visar solidaritet eller tar ställning för att det som hänt är fel. Grym är verkligheten för den som förlorat ett barn. Smärtan hos en mor lika tung att bära oavsett vem som sköt eller varför. Jag har själv inga barn, men den sorg som vilar i en mors ögon efter att ha förlorat ett barn talar bara ett språk. En smärta och en sorg över att inte ha kunnat skydda sitt barn från det som är ont.
Vår lokala kontakt ringde upp oss dagen efter besöket och berättade att israelisk militär brutit sig in i de båda familjernas hem samma natt. Familjerna utfrågades och hemmen vändes upp och ner.
Grym är redan verkligheten under en ockupation. Ännu grymmare är verkligheten för den som har förlorat ett barn.
Fotnot: Amal heter egentligen något annat.
