För många palestinier på södra Västbanken har hotet om att förlora sitt hem blivit en del av vardagen. För flera av dem har hotet blivit verklighet och människor ser sina hem rivas framför ögonen på dem.
Jag tänker att förlusten av ett hem är så mycket mer än själva hemmet. Det måste spegla det arbete man lagt ner för att bygga upp det, själen som finns där, och ens identitet som formas i den kontext man befinner sig i. Människor vi möter berättar att de i generationer tillbaka i tiden bott och verkat på de marker de nu riskerar att förlora.
Efter några veckor som följeslagare på södra Västbanken kan jag inte sluta tänka på hur människor ständigt kämpar för sina hems överlevnad. Här är det de mest grundläggande förutsättningarna som människorna behöver fokusera på. Det handlar framför allt om att se till att det finns tillgång till el, värme och vatten, och samtidigt hantera rädslan över att kanske vara den som mister sitt hem.
Människor vi möter i byarna vittnar om att klimatförändringarna även påverkar dem på ett negativt sätt och föregående år har exempelvis präglats av torka i högre utsträckning än tidigare år. Många av dem vi besöker är bönder och för dem är det helt avgörande att det regnar regelbundet för att de ska kunna livnära sig på sin verksamhet eftersom tillgången till vatten är mycket begränsad. Vattenfrågan här på Västbanken har som i så många andra delar av världen visat på den sårbarhet avsaknad av vatten utgör.
Vi åker till beduinbyn Zwadeen i Masafer Yatta och pratar med Khalid Ramadan som berättar att han alldeles nyligen har fått en rivningsorder utfärdad. Det kan komma att innebära att han och familjen kommer att förlora sitt hem, djurens betesmarker och vattensystemet som är kopplat till hans mark. Vidare berättar Khalid att han, hans far och farfar har ägt marken och verkat i området sedan början av 1900-talet.
– Det här är min mark, det är min rättighet att få fortsätta bruka min mark och min identitet har skapats här, säger Khalid.
På grund av vattenbrist och dåligt bete för djuren har Khalid tillfälligt fått flytta sina kameler till en annan plats men berättar vidare att det finns getter kvar på gården som äter av det lilla bete som finns kvar.
– Står vi utan vatten kommer jag inte klara av att ha kvar djuren eller ta hand om min familj, säger Khalid.
Uppdraget som följeslagare innebär bland annat att vi arbetar nära lokala palestinska och israeliska fredsorganisationer samt andra internationella organisationer som verkar i samma område. En morgon efter att vi har följt barn till skolan ringer en lokal kontakt till oss och meddelar att det pågår en husrivning i byn Main i South Hebron Hills. Vi åker dit och när vi kommer fram möts vi av en förtvivlad familj och en stor hög med det som tidigare var deras hem. Kvar finns ett kylskåp, några möbler och en tom vattentank. Kvinnan vi kan kalla Anna berättar att de som rev huset lämnade strax innan vi anlände. Hon är ledsen men samtidigt arg. Hennes man sitter med sänkt huvud på en av stolarna som är kvar, han möter vår blick men säger inget till oss när vi kliver ur bilen.
Vad säger man till någon som riskerar att förlora sitt hem eller som precis har sett sitt hem jämnas med marken? Vad innebär det för människors identitet att tvingas lämna en plats som generationer bott och verkat på i decennier? Det finns fler frågor än svar här på södra Västbanken, men människorna vi möter är samstämmiga – lova att berätta vidare vad ni ser och hör och det löftet lovar vi att hålla.
