Att förlora sitt hem

Husrivningar är ett begrepp som vi hör i stort sett dagligen här i Jerusalem. Men vad betyder det egentligen?

Under de veckor jag befunnit mig i Jerusalem som följeslagare har vi vid ett antal tillfällen kallats till olika platser för att bevittna och rapportera om husrivningar¹. Detta är en av de många effekterna av ockupationen. Palestinier har i praktiken i stort sett ingen möjlighet att få legala dokument och byggnadslov för sina fastigheter. Man får betala böter för att man bor i ett hus som inte har lagfart eller byggnadslov. Dessutom är risken stor att husen rivs . Den nya israeliska regeringen har intensifierat processen med husrivningar den senaste månaden. Under årets två första månader har , enligt UN OCHA² (FN:s organ för koordinering av humanitära insatser), 270 palestinska byggnader rivits av israeliska myndigheten. Om denna intensitet fortsätter så kommer 2023 att slå alla tidigare ”rekord”.

Idag var det dags igen. När vi precis hade avslutat morgonens vandring genom Jerusalems Gamla stad för att följeslå de unga manliga eleverna till deras skola, ringer en lärare som vi har en del kontakt med och som bor några kvarter från vår bostad. Han är upprörd för grannens hus kommer att rivas. Polis finns på plats, liksom en bulldozer som ska utföra arbetet.
– Skynda er hit och mobilisera så många ni kan!!

Vi ringer in så många som möjligt av våra kollegor och beger oss dit. Vägen är avspärrad men vi hittar en stig genom en liten park så vi kan komma nära. Området är helt avspärrat av polis, men vi lyckas ta oss närmare och hittar några av grannarna som berättar att i de tre husen som hotas av husrivningen bor 17 personer varav många barn. De hade lyckats rädda sängar och en del av sina tillhörigheter innan bulldozern börjat jobba.

Följeslagare iakttar när bostäder rivs och 17 människor blir hemlösa, därav många barn. Foto: Maria

Inom mindre än två timmar är två av husen helt jämnade med marken. Det tredje lämnar man för att demolera det senare i april. I en taxibil strax intill sitter en kvinna och hennes barn. Hon är en av dem som bor i husen. Hon vill inte lämna huset utan finnas nära och se det förfärliga. En annan kvinna sitter inne hos grannen och gråter enligt dottern i den familjen.

Lite längre bort står en man och pratar intensivt i sin mobil. Det är ägaren till husen. Han är mycket upprörd. Efter en stund har han avslutat samtalet och vi kan prata med honom. Han säger:
– De tar vårt land, de sparkar ut oss och vi får betala. Vi vill bara bli behandlade som jämställda, men de sparkar ner oss i underjorden. Det är vi som får betala!

Och så är det, de får betala kostnaden för rivningsarbetet. Vid en tidigare demolering blev fakturan 100 000 israeliska shekel (ungefär 300 000 kronor).

En husrivning berör inte bara familjen som bott i huset utan också grannar och vänner. De psykosociala behoven är stora förutom de rent fysiska. Foto: Maria

– Vi anklagar inte människorna, fortsätter han, vi anklagar regeringen!

Under tiden vi pratar hör vi bulldozerns smattrande och skramlet från byggmassor och glas som faller till marken. Träd fälls med största precision och enkelhet.

Mörkret lägger sig medan böneutropen ljuder. Jag vill stämma in i bönen som för mig formuleras till ett ”Kyrie Eleison – Herre förbarma dig”.

Imorgon går vi tillbaka och följer upp och försäkrar oss om att de får stöd genom de olika organisationer som har som huvuduppdrag att bistå drabbade familjer i situationer som denna.