Det börjar med ett telefonsamtal. Vi får en första information om situationen, vi behöver veta lite mer och väljer att ringa en av våra kontaktpersoner. En halvtimme senare sitter vi i bilen.
För två veckor sedan öppnades den bemannade gränskontrollen mellan Shufa och Izbat Shufa, två delar av den by vi idag ska besöka. Byn ligger endast 10 minuter med bil från Tulkarem på norra Västbanken och har delats i två till följd av att en israelisk bosättning byggts rakt igenom den ursprungliga byn. Tidigare har det bara gått att komma in i Shufa via gränskontrollen på lördagar eller med ett speciellt ID utfärdat endast för boende i Shufa. När vi frågar vår kontaktperson Abu Omar varför den öppnats svarar han:
– Bosättningen ska utvidgas med 500 nya hus, Israel öppnar gränskontrollen för att ta bort fokus från detta.
Även om öppnandet av gränskontrollen är intressant är syftet med vårt besök i Shufa något annat. Två familjer har precis mottagit order om att sluta bygga på sina hus och vi är här för att höra deras berättelse.
Mer än 60 % av Västbanken är under full Israelisk kontroll, det betyder att palestinier i behov av att bygga ett hus, ett garage, ett stall till sina hästar eller liknande måste söka bygglov från israeliska myndigheter. Under perioden 2010-2014 inkom 2020 ansökningar men endast 33 godkändes, vilket motsvarar ca 1,5 %. Trots att de flesta inte får bygglov väljer många palestinier att bygga ändå. Det i sin tur leder till att Israel utfärdar både det som kallas “stop-working orders” och rivningsorder. [1]
Vi träffar en av familjerna precis innan solen ska gå ner. Ett varmt ljus sprider sig över skalet till huset familjen började bygga på för några år sedan. Projektet har tagit tid och varit kostsamt. Vi pratar en stund. Marken har ägts av familjen i tre generationer. Igår när ett tjugotal soldater kom för att överlämna ordern krossades inte bara drömmar om framtiden utan också en del av familjens historia. Från det att ordern nu utfärdats har familjen 20 dagar på sig att överklaga beslutet till israelisk militärdomstol. En rättsprocess familjen känner låg tilltro till. [2]
Vi vandrar vidare genom Shufa, precis bredvid ett stall har grunden till ytterligare ett hus börjat torna upp. På trappan till en husvagn sitter två män. De är grannar och har känt varandra i stort sett hela livet. Bara ett par dagar innan ordern överlämnades av den israeliska militären hade de gjort klart försäljningen mellan sig för motsvarande 480 000 svenska kronor. Nu sitter de där på den soldränkta trappan, den ena smärtsamt medveten om att han sålt vidare en bit oanvändbar mark till sin granne.
Totalt har tio olika strukturer i både Izbat Shufa och Shufa mottagit olika typer av rivnings- eller “stop-working”-orders. Nu står alla familjerna inför en svår tid. En överklagan kommer att lämnas in men hoppet om att få rätt att bygga sina hus på sin mark är låga.
Innan vi går försöker jag hitta något att säga, jag vet att jag inte kan göra en direkt skillnad för om husen kommer rivas eller ej. Jag ställer ner min kaffekopp och säger att jag är ledsen för deras skull, för att de nu måste gå igenom detta och för att jag inget kan göra. En av familjemedlemmarna svarar
– Vi kan se i era ansikten att ni är lika ledsna, ni behöver inte säga något, men berätta gärna, berätta vad ni sett och kanske att det kan göra skillnad framöver.
Mycket i den meningen naglar sig fast. Rollen av att vara följeslagare har många lager och uttryck. En av dessa är att förmedla historier vidare, min ledsna uppsyn kanske inte gör någon skillnad där och då, men kan jag förvandla min egen uppgivenhet till något annat? Att berätta och fokusera på det jag kan bidra med. Jag måste fortsätta tro att den här ockupationen kan hävas även om det vissa gånger känns tungt och tröstlöst.