Den 22 september 1967 publicerades en annons, undertecknad av tolv personer, i den högt ansedda israeliska tidningen Ha’aretz: ”Vår rätt att försvara oss själva från utrotning ger oss inte rätten att förtrycka andra…
…Ockupation innebär främmande styre. Främmande styre innebär motstånd. Motstånd innebär repression. Repression innebär terror och kontraterror. Offren för terror är mestadels oskyldiga människor. Att hålla fast vid de ockuperade territorierna kommer göra oss till en nation av mördare och mordoffer. Låt oss lämna de ockuperade territorierna omedelbart.” [1]
Det var 47 år sedan de orden skrevs. De är fortfarande aktuella, och kanske idag mer så än någonsin tidigare får vi veta i ett möte med Shay Davidovich från organisationen Breaking the Silence.
Att ockupera ett territorium under 47 år kräver en resursstark militär. I Israel är militärtjänst för både kvinnor och män obligatorisk (för de av judisk- och drushärkomst); för män 36 månader och kvinnor vanligtvis 21 månader, med efterföljande reservtjänst [2]. Men, militärtjänst i ett ockuperat område påverkar soldaterna och deras sätt att agera, trots att Israel kallar sin militär ’världens mest moraliska armé’ [3]. Vi träffar Shay, en 27-årig israelisk soldat som redan hunnit med två turer i Gaza men som numera representerar en veteranförening som arbetar för att ’bryta tystnaden’ om ockupationens verklighet i det palestinska området [4]. Shay talar från erfarenhet och ekar orden från annonsen i Ha’aretz ovan då han säger att ”det finns ingen bästa eller mest moraliska ockupation. När du skickas in för att kontrollera en befolkning så finns det inget moraliskt sätt att göra det på”.
Enligt Shay använder den israeliska militären två metoder för att kontrollera den palestinska befolkningen: rädsla och våld. ’Att göra sin närvaro kännbar’, är ett koncept Shay återkommer till gång på gång. Militärens resonemang för denna taktik är enkel, enligt Shay; om palestinierna ständigt känner av militärens närvaro i sina samhällen, så kommer de inte heller utmana deras makt. Detta kan i praktiken innebära en rad olika aktioner, och Shay återger militärens tillvägagångssätt då de övar på övertagandet av libanesiska byar.
”Vad är då bättre än att träna på en riktig palestinsk by?” säger Shay om militärens resonerande. Byborna som utsätts för detta hamnar då plötsligt i vad som liknar ett krigstillstånd. Övningen innebär att vägar in och ut från byn stängs och israeliska soldater tränger in på gator och in i hem, kör över och trampar ner odlingar på åkrar och flyger helikoptrar lågt över byn. Eftersom det ska efterlikna ett faktiskt krigstillstånd så används våld och skott avfyras. Soldaterna arresterar palestinier vilka är fullkomligt ovetandes om varför det sker. Allt detta i övningssyfte. Shay berättar att dessa episoder inte bara tränar dem själva som armé, utan även palestinierna. ”De ska känna att vi kan göra vad vi vill när som helst. Så fungerar den här 47-åriga ockupationen”, säger han.
För oss följeslagare är Shays beskrivning av militärens agerande och resonemanget kring det en stark bekräftelse av våra intryck av denna militära ockupation och jag kommer att tänka på byn Tuqu’, där vårt team är minst fyra gånger varje vecka för preventiv närvaro vid skolorna samt observation av militärens agerande. Tuqu’ ligger nära en bosättning med liknande namn; Tekoa*, samt bosättningen Nokdim. På grund av byns närhet till de israeliska bosättningarna är byn också påverkad avständigt återkommande närvaro av den israeliska militären. Varje dag står soldater posterade vid låg- och mellanstadieskolan som vi närvarar vid och tomma tårgaspatroner kantar skolvägen för barnen som en påminnelse om risken med att gå till skolan och de inneboende hindren för utbildning. I mitten av september blev vi kallade till byn utöver vår vanliga närvaro, då militären försökt ta sig in i högstadie- och gymnasieskolan för pojkar, för att arrestera några elever som enligt militären hade kastat sten [5].
De lyckades inte denna gång då lärarna hade barrikaderat ingången. Ett sorgligt faktum är dock att tre elever under 18 år från skolan alltjämt sitter anhållna, och ytterligare en 17-årig elev har nyligen släppts från fängelset. Han var fängslad i 25 dagar och kunde vittna om våld från militären från de sex gånger han blivit arresterad. Som Shay beskrev för oss; ”vem som helst får slå en arresterad palestinier ”. Utöver detta utsattes byn också inom loppet av några dagar för ljudbomber och tårgas, och tre av fyra vägar in och ut ur byn stängdes timmar åt gången i tre dagar. Plötsligt blev hela situationen i Tuqu’ klar och tydlig för oss. Vi fick reda på att mitten av september också innebar bataljonsskifte för posteringen i Tuqu’. Det hela var alltså mycket sannolikt endast en övning för en ny bataljon, med försök till arresteringar, tårgas, begränsad rörelsefrihet och skrämda barn som följd.
Vad gör detta med människorna som blir utsatta för detta? Som ständigt ’känner av’ militärens närvaro i sina samhällen? Och vad gör detta med de militärer som ’gör sin närvaro kännbar’? I slutet av vårt möte med Shay reflekterar han över sina och andra kollegors ageranden och säger att ”det går så hårt till att du till sist måste påminna dig själv om att du är mänsklig”. Orden från annonsen i Ha’aretz återkommer i tankarna:
”Ockupation innebär främmande styre. Främmande styre innebär motstånd. Motstånd innebär repression. Repression innebär terror och kontraterror. Offren för terror är mestadels oskyldiga människor. Att hålla fast vid de ockuperade territorierna kommer göra oss till en nation av mördare och mordoffer. Låt oss lämna de ockuperade territorierna omedelbart.”
*Det är vanligt att Israeliska staten ger bosättningarna namn som är snarlika namnen på de närliggande Palestinska byarna.
Bilder
1. Shay Davidovich delar med sig av sina erfarenheter som soldat i Israels armé. Foto: Nanette-Marie Forsström
2. Skolbarn iakttar soldater som kommit till skolan bakom skolgrinden. Foto: Johanna Kaprio
