Att leva i ett hav av israelisk kontroll

Skillnaden mellan fredsavtal och verklighet gör sig ständigt påmind under militär ockupation. För de palestinier som lever i Jordandalen består verkligheten av olika former av israelisk kontroll, oavsett vem som har kontroll enligt protokollen. Vi får följa med herden Burhan när han vallar sina får på familjens ägor, ägor som nu omringas av ett militärt skjutfält, en underrättelsestation och en israelisk bosättning.

Några dagar tidigare sitter vi på FN:s kontor för samordning av humanitära insatser (UNOCHA¹) i Jerusalem och lyssnar på en presentation om situationen i de ockuperade palestinska områdena: Gaza och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Den pågående krisen i dessa områden präglas av en 55-årig israelisk militärockupation och bristande efterlevnad av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter². Jag och några av mina kollegor ska strax åka tillbaka till Jeriko som ligger i Jordandalen på Västbanken. När kartorna över detta område visas på skärmen hos OCHA blir det visuellt tydligt att den palestinska befolkningen i Jordandalen hotas på flera olika sätt och från olika håll.

Västbanken är sedan fredsprocessen som inleddes 1993 indelad i tre zoner. Det största området utgör 61 % av ytan och är under israelisk kontroll, det så kallade C-området. Enligt fredsprocessen skulle majoriteten av området lämnas över till palestinierna år 1999, men detta har inte skett. Område B utgör 21 % av Västbanken, här delas kontrollen av Israel och Palestina. A-området omfattar 18 % av Västbanken, bland annat Jeriko, och andra städer och samhällen. Officiellt ska palestinsk kontroll råda inom område A, israelisk militär har inte tillträde ³men detta har Israel ignorerat sedan en lång tid tillbaka.

På OCHA-kontoret får vi förklarat för oss att i princip hela Jordandalen utgörs av mark som antingen gjorts till israeliskt militärt övningsområde, eller naturreservat. ⁴Om en palestinier ändå bygger, eller redan har ett hus stående på mark som tas i anspråk av israeliska staten, kommer snabbt en rivningsorder. Sedan 2009 har 26 213 palestinier påverkats av husrivningar och tvångsförflyttningar⁵.

Det är dock inte bara den israeliska militären som bryter mot Osloavtalen. Trakasserier och våld från israeliska bosättare, som i allt större utsträckning etablerar sig på de palestinska områdena, är en konstant källa till osäkerhet för palestinier i Jordandalen. Kombinationen av den israeliska militären och bosättarnas verksamhet gör att mark som på kartan ser ut som olika områden i praktiken smälter ihop till ett enda stort hav av israelisk kontroll. Jeriko ligger kvar som en liten palestinsk ö i mitten.

Ute i “havet” bor det kvar palestinier som på grund av sin palestinska identitet lever under ständigt förtryck. Under vår första vecka i Jordandalen får vi träffa herden Burhan, som även kallas Abu Ahmed. Han och hans familj har likt många andra fått en rivningsorder, vilket innebär att israelisk militär när som helst kan komma och riva deras hus. Familjen bor bara någon kilometer från ett militärt skjutfält, vilket etablerades på mark som i generationer tillhört Burhans familj, men de fick order om att flytta. Nu hör ljudet av skjutövningar till vardagen. Uppe på en kulle i en annan riktning från huset ligger även en israelisk underrättelsestation som en påminnelse om den ständiga israeliska övervakningen. Vid vårt besök betar fåren fridfullt i dalen mellan de militära anläggningarna, men i närheten ligger även en israelisk bosättning. Bosättarna har under året skapat stora problem för Burhan genom att trakassera familjen, attackera djuren och hindra honom från att valla sina får. Under extra intensiva perioder, när bosättarvåldet pågått även under nätterna, har israeliska fredsaktivister sovit över hos familjen i uppåt fyrtio nätter i rad för att ge skyddande närvaro och minska risken för att bosättarna ska attackera.

Får som betar i Jordandalen framför ett israeliskt militärt skjutfält
Foto: Sofia

När jag ser ut över dalen och fåren framför skjutfältet slår det mig att det trots allt finns en vardag och ett liv som fortlöper. Denna vardag borde få levas utan att internationell närvaro ska vara en förutsättning för att slippa våld och trakasserier. När vi kommer tillbaka till huset bjuder Burhan på vattenmelon och familjens getost. Han berättar stolt om sina nio döttrar som alla gått i skolan, och de som har åldern inne har läst vidare på universitetet. Burhan själv fick sluta redan som tioåring. Hans sextonåriga tvillingdöttrar ska om några veckor resa till USA för att på ett sommarläger sprida information om Palestina. Jag vill att alla ska få höra vad flickorna har att berätta.