Varje lördag åker vi följeslagare till beduinbyn Khan al-Ahmar för att möta byns ledare Abu Khamis. Han berättar om livet i byn och hur det är att leva i ovisshet då hela byn riskerar att rivas och människorna att tvångsförflyttas. Varför? Därför att de bor på ett område som Israel vill bygga bosättningar på.
Jahalin-beduinerna är ett nomadfolk som, innan år 1949, levde och vandrade runt i Negevöknen med boskapsskötsel som sin största inkomstkälla. Mellan 1949 och 1951 fördrevs de av Israel från sina hemtrakter och många lever nu i exil, i området mellan Jerusalem och Jeriko. [1] Idag har Israel planer på att omlokalisera cirka 7 000 beduiner boende i 46 olika byar, från det här området. 60 procent av dem är barn och över 70 procent är registrerade flyktingar. [2]
Ett av områdena de planeras att förflyttas till ligger i närheten av Jeriko och heter al-Nuwei’ma där det redan bor beduiner. [3] Ett annat område heter al-Jabal och ligger nära ett sopberg i utkanten av al-Eizariya. [4] Dessa områden är urbana miljöer som kommer göra det svårt för beduinerna att bevara sin kultur och sin livsstil då det inte finns tillräckligt med betesmarker för deras djur. al-Jabal är ur en hälsosynpunkt inte lämplig då den ligger nära en nedlagd soptipp som orsakar hälsoproblem för dem som redan bor där. [5]
En orsak till att Israel vill omplacera vissa av beduinerna är att de bor i ett område som ligger mellan östra Jerusalem och bosättningen Ma’ale Adumim. Här har Israel planer på att expandera bosättningen, bygga nya boenden, köpcentrum och nationalparker för att koppla samman dessa med östra Jerusalem. Planen kallas för E1. [6] Detta innebär att kommunikationerna mellan norra och södra Västbanken kommer att försvåras avsevärt för alla palestiner då stora delar kommer att bli avskurna från varandra. [7]
Byn Khan al-Ahmar hotas av tvångsförflyttning till al-Nuwei’ma. Byledaren Abu Khamis berättar för oss att förutom hotet om att tvångsförflyttas så har hela hans by fått husrivningsordrar. Skolan i byn, som har 170 elever från fem intilliggande byar, har också en egen rivningsorder på sig. Khan al-Ahmar är en liten by med 33 familjer och 180-200 personer, de har inte tillgång till rinnande vatten eller elnätet utan måste köpa vattentankar och använder solpaneler, bilbatterier och kol.
Tvångsförflyttning av människor i konfliktområde är ett brott mot fjärde Genèvekonventionen. För att det inte ska vara en tvångsförflyttning så måste det ske på frivillig basis utan hot eller övertalning. [8] Ingen från israeliska myndigheter har konsulterat med beduinerna som därför har tagit förflyttningsplanerna till domstol. Abu Khamis säger att de vill bo kvar eller flytta tillbaka till Negevöknen därifrån de flydde i början på 1950-talet. Att flytta till de föreslagna omplaceringsplatserna är inte ett alternativ de är villiga att anta.
Den 11 juni 2017 var fallet för omlokaliseringsplanen till al-Nuwei’ma uppe i Högsta domstolen. Vi följeslagare var på plats och utfallet blev att al-Nuwei’ma-planen är framskjuten[9].
– Om den kommer återupptas kommer israeliska myndigheter vara tvungna att börja om från början och konsultera med bybefolkningen först, sade advokat Shlomo Lecker när vi mötte honom efter förhandlingen.
För Khan al-Ahmar är framtiden fortfarande oviss och deras rättsfall kommer upp i Högsta domstolen i september i år. Abu Khamis berättar att tidigare utfall har varit att domstolen inte genomfört husrivningarna då israeliska myndigheter inte haft ett alternativ för beduinerna att flytta till. Omlokaliseringsplanen till al-Nuwei’ma var ett reellt alternativ men när den nu är framskjuten så ser framtiden ljusare ut för dem att få stanna kvar. På frågan om vad Abu Khamis ser för framtiden säger han:
– Jag är optimistisk. Jag måste ha hopp för att överleva här.