Shuhada street (Martyrernas gata) är symbolen för nutida Hebron lika mycket som det brukade vara symbolen för gamla Hebron. Idag är gatan helt tom. Men en gång i tiden var Shuhada street den främsta kommersiella gatan i Hebron som för övrigt är den främsta kommersiella staden på södra Västbanken.[1]
Hebron delades som konsekvens av Osloavtalet (1994) och senare genom Hebronavtalet (1997), i två sektorer: H1 och H2. H1 kontrolleras av den palestinska myndigheten och H2 styrs av Israel. [ref]”Protocol Concerning the Redeployment in Hebron”. United Nations Information System on the Question of Palestine. Non-UN document.. January 17, 1997
http://domino.un.org/UNISPAL.NSF/0/c7d7b824004ff5c585256ae700543ebc?OpenDocument [/ref]
Shuhada street ligger i H2 och sedan 1994 har 304 butiker och lagerlokaler och en central busstation stängts i området (minst 218 av dem stängdes pga militär order), enligt en rapport från 2007. [ref]“Ghost Town”: Israel’s Separation Policy and Forced Eviction of Palestinians from the Center of Hebron, B’Tselem och The Association for Civil Rights in Israel, maj 2007, s. 16
www.btselem.org/sites/default/files2/publication/200705_hebron_eng.pdf[/ref] Inte en enda butik i området hålls längre öppen. Dessutom har 1014 palestinska bostäder i centrum av Hebron lämnats av palestinier. Detta är ett direkt resultat av de israeliska säkerhetsstyrkornas åtgärder och våld och trakasserier från bosättare som bor i området. [ref] Se Fotnot 3.[/ref]
Som resultat blev Shuhada Street en del av en spökstad där bla Abed Salayma och hans familj bor i ett 150 år gammalt vackert turkiskt hus. Abed är 20 år gammal och läser engelsk litteratur vid Hebron universitet. Han bor vid vägspärr 55 som palestinierna inte kan passera. I själva verket är området Shuhada Street på andra sidan vägspärr 55 endast tillåtet för invånarna i de israeliska bosättningarna, de få palestinier som bor i denna del av Shuhada street är därför tvungna att gå en mycket längre väg genom Gamla stan.
Abed och hans familj har utstått år av våld från de angränsande bosättningarna, Tel Rumeida och Beit Hadassah. Han berättar bla om en natt i september 2012, då någon mitt i natten bankade hårt på hans dörr. Abed berättar att det hade hänt förut men när han öppnade dörren den gången märkte han genast att något var annorlunda.
– Soldaterna var många, de brukar vara färre, säger han.
En av soldaterna, förmodligen deras kapten, tryckte honom mot väggen och frågade efter hans namn och ID-kort.
– Jag sa att de hade ett dokument med min bild på, säger Abed.
De band för ögonen och satte handbojor på honom och förde sen bort honom. Abeds mor kunde inte acceptera det så hon försökte stoppa dem och hjälpa sin son, dock utan framgång.
De tog honom genom vägspärr 55.
– Det var första gången under lång tid som jag fick passera vägspärr 55, säger han.
Efter en medicinsk undersökning körde de honom till Gush Etzion, en bosättning söder om Jerusalem och dagen efter till Ofer-fängelset nära Ramallah. Där fick Abed veta varför han hade frihetsberövats.
– En utredare frågade mig om jag hade dödat en soldat, kastat sten eller deltagit i demonstration? berättar Abed.
Abed erkände att han deltagit i en demonstration, men att den var pacifistisk. Han var där och hade med sig sin videokamera för att filma, han som många andra palestinier deltar i B’Tselem´s Camera Project [ref]B’Tselem´s Camera Project,
www.btselem.org/video/cdp_background[/ref]. Abed frigavs efter tre dagar och när jag frågar hur det kändes säger han att tiden i fängelset präglades av förödmjukelser.
– De tvingade mig att äta med handbojor, jag kunde inte sova och äta den första dagen. Sedan släppte de mig i ett område utanför Hebron där jag inte hittar . Jag fick gå i 30 minuter innan jag hittade en taxi för att ta mig hem.
När han till slut kom hem var hans mamma inte där. Han fick senare veta att även hon hade blivit frihetsberövad. Dagen efter frigavs hon men hon bötfälldes för att ha slagit soldaterna i ett försök att hindra dem att föra bort Abed.
Jag frågar honom om han tror att det kan hända igen. Han svarar:
– Ja, jag är rädd. Jag är rädd för att det kan hända igen.
I spökstaden är det svårt att leva och vardagen ständigt en kamp. Denna korta berättelse är bara en del av vad som gjorde Shudada street till symbol av spökstaden Hebron.
Hebron, december 2012
Michele Prisco
