Jag är på en fest på ett tak. Brunbrända kroppar dansar i takt med musiken samtidigt som solen lägger sig över staden. Jag har tagit av mig min väst. Det är min sista kväll och jag har åkt till Tel Aviv. En stad vid medelhavet, ofta omnämnd som en bubbla i det annars politiskt och religiöst präglade Israel. Det är en timme från Jerusalem, två timmar från Västbanken. Och det är ett helt annat universum.
Det skulle kunna vara vilken sommarkväll som helst. I vilken semesterort som helst. Festen är ett initiativ av några vänner för att samla in pengar för att åka på en festival i öknen. När jag står där har jag svårt att föreställa mig den verklighet under vilken jag levt de senaste tre månaderna. Flertalet gånger har jag fått rådet att åka till Tel Aviv för att ta en paus. Och visst är det en paus från ockupationens vardag. Men går det att pausa från det som pågår runt hörnet?
Jag vaknade en morgon med två mejl i min inbox. Det ena från en israelisk vän, en konststudent som tackade för senast och som såg fram emot sin slututställning för att sedan åka ut och resa och se mer av världen igen.
Det andra mejlet var från en palestinsk kontakt vars 14-åriga lillebror sitter i ett israeliskt fängelse i väntan på rättsdom. Hon skrev att hon fått se honom, men på håll. Och att hon grät. Och så undrade hon om min familj uppskattade kryddorna jag köpt med mig hem. Hennes bror är en av drygt 400 palestinska barn som sitter häktade av israeliska myndigheter i väntan på åtal. [1]
Samma kväll som festen sitter jag ner med en israelisk kille. Han berättar om sin verklighet. Jag om en annan. Han bor här. Ändå är det jag som ger honom en bild av hur verkligheten kan se ut, två timmar från där vi befinner oss. Västbanken är för honom okänd mark då han istället tjänstgjort i Gaza och södra Libanon.
Men lika mycket som jag kan berätta från en ”andra sida” för honom, ger han mig perspektiv som jag aldrig tidigare kunnat nå eller om någonsin till fullo kommer att kunna förstå. Som när han säger att han har haft tur för att han inte behövt bära ut kroppar av stupade soldater eller sina stupade kamrater i krig. Eller att han aldrig behövt skjuta för att döda någon, vad han vet.
Jag har flertalet gånger mottagit kritik om att vi som följeslagare ges en allt för ensidig bild av konflikten. Det stämmer att vi lever och verkar bland palestinier på Västbanken. Det må vara en eller flera sidor av ockupationen. Men det behöver inte betyda att den bilden är fel eller för den skull missvisande. När rapport efter rapport bekräftar det vi redan ser på marken stärks snarare intrycket om att vi inte är ensamma om vår uppfattning. [2]
Nära tre miljoner turister besöker Israel varje år. [3] Det får mig att fundera vilken bild de får när det reser hit och vilken av de alla verkligheter de tar del av.
Konflikten har många ansikten. För mig är det en omöjlighet att ge en balanserad bild då Israel och Palestina inte är en jämställd konflikt. Människor lever i skilda världar, under helt olika villkor och förutsättningar. [4]
Kanske skulle jag kanske sagt något på den där festen. Att jag under tre månaders tid bevakat Israel som ockupationsmakts brott mot mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt och folkrätten. Rört om lite i bubblan genom att sluta trycka på paus. Eller hade jag bara förstört stämningen?
