Att planera en ockupation

Ett långsamt övertagande av staden. En helig stad, arkeologi, nationalparker och infrastruktur. Hus byggs, hus rivs, det handlar om stadsplanering. Om vilka berättelser som berättas i det offentliga rummet, men även vilka områden som tillåts växa och hur i Jerusalem. Jag har mött kvinnor från den israeliska organisationen Bimkom som arbetar med stadsplanering för mänskliga rättigheter.

Israel annekterade officiellt östra Jerusalem under israelisk lag och kontroll 1980, något som det internationella samfundet motsatt sig (1,2). Stadsplaneringen av Jerusalem har sedan dess diskuterats och från 2000 gått under policyn för ”Greater Jerusalem Plan” eller ”Jerusalem Master Plan”, som planerar hur staden ska utvecklas fram till år 2020.
– Det är naturligt för en stad att växa, men det som sker i Jerusalem sker inte på ett naturligt sätt, och tar inte hänsyn till hur det faktiskt ser ut idag, berättar israeliska Sari.

Hon är arkitekt på Bimkom, som arbetar med stadsplanering för att tillgodose mänskliga rättigheter för både palestinier och israeler. Sari berättar om hur stadsplaneringen för Jerusalem styrs av nationell politik, och att denna politik handlar om demografi, det vill säga att staden ska tillåtas växa genom förtätning och utbyggnad på ett sånt sätt att israeler ska vara i majoritet i staden (1,2, 3). Det är därför Bimkom jobbar för att det behöver tas hänsyn till alla människors rättigheter vid planeringen av Jerusalem.

Sari fortsätter att förklara varför stadsplanering spelar roll vid ockupation och annektering;
– Sedan 1967 har stadsplanering gjorts för Jerusalem, men mest genom restriktioner, och när Masterplanen år 2000 gjordes för hela staden togs inte hänsyn till ’gröna linjen’*. När det planeras för utökningar av israeliska bosättningar kan ansvariga myndigheter se till att det sker. Samtidigt så fastnar utvecklingsplaner för palestinska östra Jerusalem, där byggnadstillstånd nekas. Stadsplaneringen blir på så vis ett verktyg för att begränsa palestiniers behov. Så på pappret ser det ut som att det finns planer för att bygga ut palestinska områden, men i praktiken händer inget, säger Sari (3).

Både israeliska Sari och palestinska Dana jobbar för Bimkom och berättar om stadsplanering som ett nationellt långsiktigt projekt för att ta över staden, inklusive östra Jerusalem, utan att ta hänsyn till dagsläget (3,4). Sari berättar:
– Historia är viktigt för att förstå hur vi kom till dagsläget, det planerades för separation i Jerusalem. Detta gör att vi idag har separata skolor, bostadsområden och två separata transportsystem, ett för palestinier och ett för israeler. Vi på Bimkom försöker att bygga broar mellan historien, dagsläget där palestiniers behov och rättigheter inte tas hänsyn till i stadsplaneringen, samt framtidens Jerusalem. Vi arbetar i olika områden i östra Jerusalem för att komma fram till alternativa planer för staden för att legalisera husbyggen och utmana den orättvisa stadsplaneringen.

Sari och Dana berättar entusiasmerat hur stadsplanering därför är ett mycket starkt verktyg för att prata om mänskliga rättigheter vid ockupation (3,4).
– Alla har hört argumenten om internationell humanitär rätt utan att lyssna, så när vi kommer med stadsplaneringsfrågor talar vi samma språk och har ett verktyg för mänskliga rättigheter som faktiskt talar till den professionella sektorn så att de lyssnar, säger Sari.

Under mina månader i Jerusalem har jag sett stadsplaneringens betydelse i konflikten och det är därför även jag vill lyfta ockupation och annektering från ett stadsplaneringsperspektiv. Stadsplaneringen i Jerusalem berättar om framtida ”greater Jerusalem” och vi har nått året som var målet för planen hittills – år 2020. Jag ser stadsplaneringens roll i de berättelser jag möter, där den blir ett verktyg för att långsiktigt planera ockupation. Därför är det viktigt med de alternativa narrativen om staden. Vad Bimkom berättar och alternativa stadsutvecklingsplaner. Men även vad jag och du berättar om ”den heliga staden”.

* Gröna linjen refererar till 1949 års stilleståndslinje, som i internationell politik förstås som den gränslinje som gäller mellan Västbanken och Israel i avsaknad av fredsavtal (2).