Jag är ledig i ett par dagar och åker därför ner till Jerusalem för att vila upp mig. Min resa börjar klockan åtta på morgonen genom att vår vänliga taxichaufför Ghassan plockar upp mig i Yanoun. Av honom får vi alltid de senaste nyheterna och en uppdatering av det lokala läget, vilket är bra då vi saknar internetuppkoppling. Han kör mig till Huwwara, en by strax söder om Nablus. På väg dit kommer dagens första väghinder i form av en jordhög som den israeliska militären har placerat på vägen för att förhindra trafiken till en annan by.
Huwwara har en stor permanent vägspärr som man måste gå igenom om man ska ut från eller in till Nablus söderifrån. Jag ska bara byta fordon där och slipper därför gå igenom själva säkerhetskontrollen. Jag hoppar in i en ”service-taxi” som kör en specifik sträcka då den är full. I vanliga fall är ”servicen” en minibuss men jag har otur idag då det är en förlängd gammal Mercedes med knappt plats för åtta personer. Jag hamnar längst bak, längst in och har lite svårt att klämma in min långa lekamen. Och jag får sitta med böjd nacke hela resan, eftersom det är så lågt i tak. Bilen fylls snabbt upp och färden ner mot nästa byte i Ramallah tar sin början.
Efter tio minuter kommer vi till nästa permanenta vägspärr. Za´atara förbinder nord med syd och öst med väst här på norra Västbanken. Det är en mycket viktig knutpunkt vilket gör att när den israeliska militären stänger den så begränsas rörligheten väldigt mycket. Idag är det långa bilköer fram till vägspärren och vår chaufför ger efter en stund upp det vanliga köandet för att åka nästan hela vägen förbi kön och sedan försöka tränga sig in. Bilarna längst fram har köat i över en timme så de släpper därför inte gärna in någon framför. Så fort nästa bil kallas fram till inspektion rör sig hela kön framåt som en enda organism utan att släppa minsta lilla mellanrum mellan bilarna. Reaktionstiden hos de som kör skulle göra Michael Schumacher grön av avund.
Vi blir stående i närmare tjugo minuter. Jag är inklämd längst bak i bilen utan möjlighet att vare sig sträcka på ben eller huvud, och solen gassar genom ett fönster som inte går att öppna. Med fem personer som pratar ett obegripligt språk och som blockerar den enda utvägen ur bilen drabbas jag för första gången i mitt liv av klaustrofobi. Efter några djupa andetag intalar jag mig själv att inget farligt kan hända och att det här är en del av dessa människors vardag. Plötsligt hittar chauffören en lucka och vi börjar röra oss.
Frustrationen bland de köande palestinierna är ständigt närvarande och eftersom nästan ingen vågar ge sig på de beväpnade soldaterna uppstår spontana slagsmål och skärmytslingar palestinierna emellan hela tiden. Vi visar upp våra id-handlingar och pass och tillåts till slut passera. I filen bredvid vår har soldaterna släppt in en hund i en bil för att lukta efter något olagligt.Vid Bir Zeit passerar vi nästa vägspärr. En företagsam man går mellan bilarna och säljer kaffe. Det är tjugo bilar framför vår så denna gång tar det bara elva minuter att passera.Väl framme i Ramallah, som sjuder av liv och kommers, byter jag till sist till buss nummer 18 som tar mig sista biten till Jerusalem. Bussen, som tar sjutton passagerare, är betydligt rymligare än servicen, men jag har fortfarande svårt att få plats med mina ben.
En bit utanför Ramallah kommer vi till dagens sista och största vägspärr. Qalandiya är en av de stora terminaler som byggts invid den mur som Israels regering låter uppföra till största del inne på ockuperat område och som på många håll skär rakt igenom olika samhällen och därför effektivt förhindrar människor från att träffa en del av sina forna grannar. Med utländskt pass eller id-kort som visar att man bor i Jerusalem kan man sitta kvar på bussen genom passagen, men åtta palestinier med tillfälligt tillstånd att vistas i Jerusalem kliver av för att gå igenom kontrollen i den stora byggnaden. Där inne tvingas man först stå och vänta en stund vid en snurrgrind som styrs av en vakt bakom skottsäkert glas. Väl därigenom ställer man sig sedan i en av de fyra köer som är öppna för tillfället och plockar av sig skärp och eventuellt skor för att lägga på röntgenbandet tillsammans med eventuella väskor. Efter att ha gått igenom metalldetektorn är det dags att visa upp id och tillstånd genom en glasruta för att sedan förhoppningsvis tillåtas passera.
Den här tiden på dagen går det relativt smidigt och tjugoen minuter efter att ha klivit av är alla tillbaka på bussen igen och nu är det bara några kilometer kvar till ändhållplatsen. Jag är framme i östra Jerusalem, fortfarande utan att ha lämnat ockuperat område på hela morgonen, strax efter elva. Dagens resa har tagit tre timmar och tio minuter. Yanoun ligger sammanlagt fyra mil från Jerusalem. Fyrtio kilometer som hade tagit mig fyrtiofem minuter att åka om jag hade haft en israelregistrerad bil och åkt på de vägar som är reserverade för bosättare och militären. Den väg vi tvingats åka är ungefär dubbelt så lång.
