Sedan valet1 Netanyahu bildade regering den 22 december, som är den mest högerlutande regeringen i landets historia. Nya ministern för inrikes säkerhet Ben-Gvir, bor själv i en bosättning https://www.bbc.com/news/world-middle-east-63942616 i Israel upplever flera palestinska samhällen i Jordandalen att trycket ökar. De senaste veckorna har följeslagare bevittnat husrivningar, konfiskering av boskap, trakasserier, sorg och utmattning som följer år och år av att stå ut under ockupationen. I az-Zubeidat frågar en man oss varför han inte ens får ge sina barn en framtid samtidigt som hela samhället riskerar att rivas när som helst.

Väg 90 är en fin, stor motorväg. Den tar dig genom Jordandalen från syd, där vägen kantas av Döda havets mörka vatten, till norr, där de små samhällena Bardala, Kardala och Tel al-Beida ligger. Längs Döda havets kust ligger hotell ägda av israeler, som livnär sig på turismen. Norrut, intill Bardala, Kardala och Tel al-Beida ligger Västbankens största och äldsta israeliska bosättning, Mehola, som är illegal enligt folkrätten. Någonstans längs denna väg 90 ligger az-Zubeidat. Det är en palestinsk by med hus, flertalet lägenhetsbyggnader, några butiker och två dadelfarmer, där många i området arbetar. De som bor här kom hit efter al-Nakba 1948, då de fördrevs från Negevöknen, från staden som nu i Israel heter Be’er Sheva. Al-Nakba betyder ”katastrofen”, och syftar till det våld och den fördrivning palestinier utsattes för 1948 i samband med grundandet av Israel.

1948 kom ett par till az-Zubeidat, hann knappt börja bygga sitt nya hem, och samma år föddes en flicka. Denna flicka träffar jag nu i november 2022. Och då står hon med i tårar i ögonen. Hon är äldre, ansiktet har linjer och rynkor från åren som passerat, livet som hänt. Flera krig, två intifador och flera barn och barnbarn senare står hon där. Hon har på sig en svart klänning vars halslinning kantas av vacker röd, palestinsk brodyr, och hennes huvud är inklätt i en vit sjal. Hon är rädd. Vart ska de ta vägen?

Foto: Simon. Två män ur byn under krismötet dagen efter de mottagit rivningsordnarna.

Vi är där dagen efter att den israeliska civila administrationen delat ut 14 rivningsorder. Totalt ska flera familjehem, dadelplantage och affärer rivas. Ett hundratal personer kommer bli av med sin inkomstkälla, och flera kommer bli utan tak över huvudet. En lång, äldre man kommer gående. Vi talar med honom. Hans ansikte är allvarligt och ursinnigt. Vi slår oss ner och snart kommer en knappt treårig pojke och ställer sig framför honom, varpå mannen lägger sina händer över hans axlar. Pojken är hans barnbarn. Efter att den civila administrationen delat ut rivningsorderna, hade de sagt hejdå genom att kasta in två ljudgranater in på en gata där treåringen och hans två vänner lekt. En femårig pojke blev skadad då han fick ljudgranaten på sig.

— Varför ska de få allt för sina barn när jag inte ens kan få ge mina barn en framtid? frågar mannen oss samtidigt som han kramar sitt barnbarn.

Foto: Simon. En av ägarna till dadelplantagen, påväg att visa sina dadlar. Till nästa år var planen att börja exportera utomlands, något de troligen inte kommer göra när dadelpalmerna kan konfiskeras och fabriken rivas.

Invånarna i az-Zubeidat är inte de enda längs väg 90 och i Jordandalen som upplever denna chockerande utveckling. Under mitt senaste besök i ett annat samhälle mötte jag en man som sade att det sedan det israeliska valet går fortare. Rivningar, de-facto annektering, utbredning av nya bosättarutposter, ökat våld. Vissa väljer att lämna, men många är kvar. Flera frågor kvarstår. För vart ska de ta vägen? Fly från sin tillflyktsort? Och vad betyder det ökade trycket på Jordandalen? Jag har flera gånger hört folk säga att Nakban inte tog slut 1948, då de menar att den stora katastrofen är pågående än idag. Az-Zubeidat kan rivas idag eller imorgon. Rivningsordnarna är datumsatta och bäst-före är sedan länge passerat. Man kan sannerligen säga att slutet på katastrofen ännu inte har kommit.

Fler rapporter