Att spräcka sin bubbla

Det är lätt att bli fast i sitt sammanhang och sätt att se på världen. Som följeslagare på Västbanken får vi dagligen ta del av berättelser om det lidande och de begränsningar den israeliska ockupationen för med sig för den palestinska befolkningen. Trakasserier och kränkningar av mänskliga rättigheter från armén, den civila administrationen och bosättare ger inte direkt en positiv bild av staten Israel. Det är därför viktigt att ta del av andra röster från det israeliska samhället och se dem som vågar tala ut och verka för en fredlig samvaro.

Det israeliska samhället är mångfacetterat vilket bland annat märks i svårigheterna att bilda regering. Ungefär en femtedel av de israeliska medborgarna är palestinier [1]. Den judiska befolkningen finns på ett brett spektrum av alltifrån ultra-religiösa grupper till mer sekulära. Judiska medborgare i Israel har sitt ursprung i Afrika, Europa så väl som i andra delar av Mellanöstern [2]. Av en befolkning på uppåt 9 miljoner utgör bosättarna en mindre del (drygt 700 000 personer) [3]. Med en sådan mångfald är det inte märkligt att det finns olika uppfattningar och kunskaper om ockupationen och vad den för med sig för såväl israeler som palestinier.

En påtaglig aspekt av det israeliska samhället är dess grad av militarisering. Ett tydligt exempel är militärtjänstgöringen som för män är tre år och kvinnor knappt två år [4]. Häromveckan träffade vi Ruth Hiller i Haifa som berättade hur hon och hennes familj fick nya insikter och lärdomar när några av barnen gjorde militärtjänst och andra vägrade. För den äldsta sonen som inte ville delta blev det en process på flera år. Ruth och organisationen New Profile har därefter samlat in och delar information för att bland annat hjälpa ungdomar som inte vill bära vapen [5]. De har på så vis tagit sig ur bubblan att ett militariserat israeliskt samhälle är en nödvändighet.

Fler israeler som erbjuder ett annat perspektiv finns i organisationen Breaking the silence som samlar in vittnesmål från soldater [6]. Förra veckan följde vi med på en tur till Hebron och fick se hur stadsbilden förändrats i och med att bosättningarna expanderat. En tidigare soldat berättade om sin egen resa från ivrig värnpliktig som trodde på sitt uppdrag, till insikten om att ockupationen kommer till ett alltför högt pris för enskilda individer så väl som för det israeliska samhället.

I Jordandalen träffar vi då och då på personer från organisationen Ta’ayush vars mål är jämlikhet och ett slut på ockupationen [7]. Precis som vi följeslagare erbjuder Ta’ayush preventiv närvaro genom att följa herdar som riskerar trakasserier från bosättare. Ett annat exempel på en metod av icke-våld är en man vi mötte nyligen som tog bilder för att visa som utställning i bland annat Tel Aviv. Målet är att påverka den israeliska opinionen genom att sprida kunskap om hur situationen på Västbanken ser ut.

Så här nära jul ligger det nära till hands att fundera över hopp och vad nästa år kan föra med sig. Sedan min förra rapport om incidenter i Jordandalen har det dessvärre skett ännu fler trakasserier, rivningar och militära nattliga husbesök. I en sådan vardag är svårt att vara hoppfull om en mer positiv och fredlig väg framåt. De människor som däremot fortfarande har mod och kraft att stå upp för mänskliga rättigheter och vågar se in i andra bubblor bringar hopp om en ljusare framtid för så väl israeler som palestinier.