Där starka restriktioner och militär kontroll påverkar människors möjlighet till ett vanligt liv blir till synes ordinära handlingar modiga uttryck för motstånd. På olika sätt uttrycker två familjer motstånd genom att inte låta ockupationen vara ett hinder för sina handlingar. Att stanna kvar blir en ickevåldslig motståndshandling.
När jag och några andra följeslagare för en vecka sedan anlände till familjen Tamimi i byn al-Nabih Saleh norr om Ramallah på Västbanken möttes vi av arbetande grävmaskiner och jordhögar på familjens tomt. Familjen var i stånd att fixa i ordning sin trädgård.
I sig är detta inget konstigt. Att göra sin tomt fin och anlägga en trädgård gör varje villaägare hemma i Sverige.
Men i denna by, som på många andra platser på Västbanken, är renovering av ett hus eller anläggandet av en trädgård en modig handling. I al-Nabih Salehs fall är ungefär 80 % av byn belägen i det av Israel kontrollerade område C [1], och 13 av byns hus har vilande rivningsorder, enligt Bassem Tamimi.
Familjen Tamimi. Foto: Erik Svanberg.Detta gäller också familjens Tamimis hus.
Vi undrar om inte familjen Tamimi är orolig att arbetet med tomten riskerar att förändra den vilande rivningsordern till ett stundande besök av bulldozers.
– Vi måste leva som om vi inte är under ockupation, svarar Bassem Tamimi utan att visa stor oro.
Det Bassem gör – anlägger en trädgård – och det han säger – att han och hans familj måste leva fria – är grundläggande självklarheter. Men i ockupationens verklighet uppfattar jag dessa handlingar modiga, närmast uppkäftiga.
Förra veckan besökte vi även Fayez och Mouna Tanib i Tulkarem, en stad på nordvästra Västbanken, som sedan 2003 har funnit sig belägen längs den mur som separerar israeler och palestinier – och även separerar palestinier från deras egna marker.
Paret Tanib är bönder och brukar mark precis vid muren. Den närmaste grannen är en kemikaliefabrik, ursprungligen placerad i Israel, men sedan 1980-talet belägen i Tulkarem efter klagomål från israeliska medborgare. [2]
Med etableringen av fabriken blev, enligt Fayez Tanib, grödor negativt påverkade av utsläpp. Enligt Fayez påverkade detta bönder på båda sidor muren. [3]
Enligt paret Tanibs upplevelse resulterade byggandet av muren över deras ägor och expanderingen av det israeliska fabrikskomplexet i trakasserier genom den ökade militära närvaron. [4]
Och trots ett ständigt arbete för att försöka stoppa fabrikerna – eller åtminstone stoppas komplexets expansion – har utvecklingen pekat åt motsatt håll. Fayez berättar att situationen har blivit sämre och sämre, och att paret upplever att det inte finns några sätt att stoppa den israeliska fabriken eller trakasserierna från militären.
– För 10 år sedan förstod vi att vi inte kan stoppa det ockupationen utsätter oss för. Men vi kan förändra vad vi själva gör.
Vid denna tidpunkt bestämde sig paret Tanib att omvandla sin mark inklämd mellan en mur och en kemikaliefabrik till en ekologisk odling. Sedan dess har de utvecklat metoder för biogasutvinning och utvinning av gödsel från fiskdammar. De låter studenter från lantbruksuniversitet besöka odlingarna och har partnerskap och utbyte med ekobyar runt om i världen. [5]
I skuggan av en grå mur, ett fabrikskomplex och regelbundna besök av israelisk militär, blir paret Tanibs självklara bruk av sin mark och deras beslutsamhet att arbeta kreativt och ekologiskt, för mig en aktiv och vågad handling.
– Jag hade inte orkat göra detta om det inte var för min fru. Hon ger mig ny energi varje dag. Hon är anledningen att vi orkar stanna kvar här, säger Fayez.
När en ockupation kraftigt begränsar människors möjlighet att leva vanliga liv, som i både familjerna Tamimis och Tanibs fall, blir till synes ordinära handlingar plötsligt extraordinära. Och att stanna kvar blir en tystlåten men tydlig handling av ickevåldsmotstånd mitt i en konflikt där nyhetsrubriker reserveras åt våld och död.
