Efter en vecka som följeslagare i Jordandalen där Jeriko ligger, börjar jag förstå vad det kan innebära att vara beduin och att leva här, både för människor och för deras viktigaste inkomstkälla och livlina, deras boskap. Den israeliska ockupationen påverkar på olika plan och det känns svårt att återberätta detta rättvist. Jag ska försöka få dig att förstå det som pågår så att du på ditt sätt kan verka för ett slut på ockupationen. Första steget är kunskap.
På en bergstopp utanför byn Taybeh möter jag bröderna Bassem och Akram Mousa Ka’abne och deras fruar Hanada och Najba. De är beduiner. Beduinerna är ett resande folk med starka band till naturen och de har många djur, framförallt getter. Alla vi träffat runtom i området som har boskap såsom getter berättar om att de någon gång har fått djur beslagtagna av israelisk militär och satta i karantän för att de betat på områden som Israel inte tillåter, exempelvis militärt träningsområde. Ägarna berättar att de måste betala dyra lösensummor på motsvarande tiotusentals kronor för att få tillbaka djuren. Kostnaden beräknas per natt som djuren befinner sig i karantän.
Bassem dricker sitt kaffe medan han säger att deras getter blivit attackerade med kniv av israeliska bosättare förra månaden, augusti. De var ute och betade längre nerför bergssluttningen. Plötsligt kom ungefär 15 personer med knivar mot getterna. Bassem och Akram såg de israeliska bosättarna och att de attackerade getterna. Han och hans bror förlorade sex getter. Ytterligare sex getter blev svårt skadade vilket också innebär stora kostnader för bröderna. Det känns sorgligt att höra eftersom jag kan känna deras rädsla och hur det skakat om familjerna.
Bosättningarna ökar. Idag (siffror från 2011) finns enligt den israeliska organisationen B’Tselem ca 39 bosättningar i Jordandalen med 10,738 israeliska bosättare. [1]
– Vi är rädda och vågar inte sova. Vi är rädda att bosättare kommer på natten, de har dödat våra får och vi är rädda för vad de är kapabla till, säger Hanada.
Det gör ont att höra att Bassem måste turas om med sin bror att vaka varje natt för att skydda sina familjer. Jag känner mig hjälplös med dem.
De har tidigare ringt israelisk polis som inte kunde hjälpa dem eller arrestera någon. [2] Den palestinska polisen kan inte heller hjälpa dem. Jordandalen och hela Västbanken är sedan mitten på 90-talet genom Osloavtalet indelat i så kallade A, B och C områden. Stora delar av Jordandalen ligger under område C och därmed under Israels administrativa styre. [3] Bassem och Akram säger att de hela tiden flyttat längre upp på bergstoppen för att undgå bosättarnas trakasserier, de kände sig tvungna att flytta. För ungefär ett år sedan rev den israeliska militären deras hem. Nu bor de i enkla skjul som varken skyddar i kylan som kommer eller får dem att känna sig säkra. Deras tredje bror kände sig tvingad att flytta då familjen var rädd för bosättarattacker.
Innan vi går frågar vi om de känner sig säkrare när vi är där. De ler och säger att det hjälper. De vill gärna också ha hjälp med olivskörden i oktober då de är rädda för ytterligare attacker från bosättarna. De säger att de känner sig bortglömda och isolerade och att de välkomnar besök och stöd från omvärlden. Även om det var svårt att somna senare på kvällen så känns det bra att veta att jag kommer att bryta deras känsla av isolering snart igen.
