Att vaggas in i en falsk trygghet

En till synes lugn situation kan inom loppet av några få sekunder förändras till att bli något helt annat. Att dagligen leva under dessa premisser kan inte lämna någon människa opåverkad. Vad blir egentligen normalt i ett liv under ockupation?

Jag tror mig höra en skottlossning på avstånd. Något konstigt ljud inte alltför långt borta. Jag ser uniformerade personer på gatan och fordon med blåljus. Ett par unga män står stilla vid ett hörn och min första tanke är hur länge de har varit kvarhållna och varför.

För ett ögonblick tas jag tillbaka till tiden på Västbanken där detta har varit en del av vardagen, innan jag lika snabbt kommer på att jag nu är tillbaka i Sverige.

Under tre månader var Hebron mitt hem. Platsen som ibland kallas för spökstaden på grund av dess avstängda gator och övergivna hus, och som genom åren har samlat på sig många tragiska historier att berätta.

Men, det verkade ju ändå ganska lugnt nu. Visst, ibland övergick spänningen i luften mellan israeler och palestinier till våld eller hot om våld, men livet tycktes ändå rulla på, på något beundransvärt och konstigt sätt. Tydligen kan vardagen inrymma även de mest absurda och tragiska komponenter.

Jag fick tidigt lära mig att det är just såhär en normaliseringsprocess kan te sig där saker sakta men säkert inte längre ifrågasätts och blir, just det, till det ”normala” och en del av vardagen. Visst är det lätt att dras med i farten och under min förhållandevis korta tid på plats som följeslagare drogs även jag själv med.

Att på daglig basis ha en hög israelisk militärnärvaro i sin närhet, dessutom kraftigt beväpnad, tillhör helt enkelt en del av vardagen i det israeliskt kontrollerade Hebron. Känslan av att mycket av det som händer på gatan med spända situationer mellan israelisk militär, israeliska bosättare och civila palestinier till stor del är ett stort spel, och ibland ett livsfarligt sådant, där olika aktörer tävlar i makt och respekt, är ytterligare något som vardagslivet i Hebron lärt ut.

Trots att jag alltför många gånger sett hur en till synes lugn situation snabbt kan ta en helt annan riktning, är den våldsamma utveckling som nu äger rum runt om i Israel och Palestina både skrämmande och tragisk. Den är långt ifrån den falska trygghet jag vaggats in i tidigare under min tid som följeslagare. Nog för att skotthål i husväggar vittnar om en blodig historia i dåtid, eller den nerklottrade plåtdörren som säger ”Gasa araberna” och är belägen strax intill den skola vi dagligen arbetat vid. Trots allt har det mesta tillhört det förflutna och därefter gjort anspråk på olika narrativ, givetvis återberättade på oerhört skilda sätt beroende på vem som stått i talarstolen.

Medias roll i en konflikt som denna är givetvis också oerhört viktig. Det har varit extra intressant att på plats följa vad som egentligen rapporteras, på vilket sätt det rapporteras, när olika incidenter når internationell media och vad som eventuellt undanhålls genom olika kanaler.

De sociala medierna har möjlighet att både ta vid, fylla i och ge en alternativ berättelse än den som basunerats ut via större erkända mediekanaler. Tillsammans med denna möjlighet kommer givetvis också ett stort ansvar. Just nu fylls nyheterna av bilder på det våld som trappats upp de senaste veckorna.

Under min tid som följeslagare har jag blivit både rörd, men också en aning förvånad, över det enorma tålamod och den fantastiska styrka jag mött hos många palestinier. Det krävs mer än jag någonsin kunde ana för att välja en fredlig väg när livet utspelas under ockupation. Behovet av att själv leva under omständigheterna för att någonsin kunna förstå upplever jag idag som betydligt mycket större än jag tidigare kunnat tro.