Vi är i Haifa på utbildning och har börjat dagen med att prata om hopp. Jag har fortfarande hopp om att konflikten går att lösa men när jag sitter och funderar blir det tydligt för mig hur många fler exempel jag har härifrån som fått mig känna mindre hopp snarare än tvärtom. Men så kommer feministen och fredsaktivisten Ruth Hiller och fyller på.
Att det är Nakbadagen idag är vi väl medvetna om, men inte att det också är den internationella dagen för vapenvägran, som Ruth inleder med att berätta för oss. Sedan berättar hon sin historia och vi sitter knäpptysta och lyssnar. Ruth växte upp i USA med en mamma som är judinna och pappa som är kommunist och har själv aldrig kallat sig religiös. Som sjuttonåring bestämde hon sig för att åka till Israel för att lära sig hebreiska.
– Jag kom till Israel och blev förälskad i landet, säger hon. Ruth berättar om hur hon upplevde Israel som ett nytt och väldigt livfullt land. När hon åkte tillbaka till USA kände hon inte sig hemma så hon bestämde sig för att göra Aliyah, och alltså flytta till Israel.
– Så jag är en av de heliga, säger hon men lägger direkt till att hon skämtar. Ruth bosatte sig i en kibbutz, träffade sin man och de fick sex barn.
I Israel är militär- tjänsten enligt lagen obligatorisk för alla medborgare och permanent bosatta, två år för kvinnor och tre år för män, men i praktiken undantas alla icke-judiska kvinnor, studenter i den ortodoxa judiska skolan yeshiva och alla palestinska israeliska medborgare förutom druser.(1) Ruth kallar Israel ett militaristiskt samhälle och visar oss flera exempel på detta i skolor, offentliga platser och på sättet soldater hyllas och hur det även tar sig uttryck i reklam.(2) Jag går in på den israeliska arméns officiella hemsidor, Facebook och Instagram och möts av soldater i solnedgång, glada soldater som håller om varandra och soldater som hjälper barn.(3) Vid en jordbruksgrind mötte jag för ett par veckor sedan en soldat som ville att vi skulle ta en bild på honom ”som en souvenir” eftersom han och de andra soldaterna enligt honom var ”de bästa soldaterna i den bästa armén i världen”.
Ruth berättar också om hur föräldrarnas roll i relation till soldaterna på många sätt lyfts upp som viktig och speciell, särskilt då bilden av den stöttande mamman i relation till sonen i armén. På den officiella Twitter för den israeliska arméns talesman hittar jag en bild av en glad soldat och hans stolta moder med en t-shirt med texten ”We love Yoni” på mors dag 11 maj med texten:
Pvt Yoni Weisinger w/ his mom: “I hope she’s proud” Happy #MothersDay to the all proud & dedicated moms everywhere! (4)
Twitter-kontot har för övrigt 240 000 följare och Facebooksidan gillas av 500 000 personer.
Men när Ruths äldsta dotter gjorde militärtjänsten hände något med Ruth och hon kände sig inte alls stolt som många andra föräldrar. När andra dottern gjorde militärtjänst var Ruth inte alls lika orolig eftersom dottern var i det nationella laget för en kampsport så hon ägnade mycket av sin militärtjänst med att träna och tävla. Men när det tredje barnet, en son, var femton år sa han:
– Jag har kommit fram till att jag är pacifist och vill inte göra militärtjänsten.
Att vapenvägra i Israel är straffbart, vilket strider mot internationell humanitär rätt i form av tanke-, samvets- och religionsfrihet.(5) Vissa löften har gjorts i Israel att skapa ett vapenfritt alternativ men det har hittills inte skett.(6)
Ruth och hennes man bestämde sig för att hjälpa sin son att slippa militärtjänsten och se till att han inte skulle hamna i fängelse. Det här var 1995 så före datorn som Ruth säger. Sonen hade svårt att hitta information om ickevåld i landet så fick material skickat till sig på engelska om Gandhi bland annat. Ruth berättar att de alltid har pratat mycket politik hemma och diskuterar gärna olika frågor. Senare förstod de även att sonen hade sett om första intifadan på jordansk tv och där fått en helt annan bild än den som visades på israelisk tv.
Det tog dem sex år och tre rättegångar att få sonen från militärtjänst, men de lyckades. Ingen av Ruths andra tre sönerna har heller gjort militärtjänst, av olika skäl och de har kommit undan det på olika sätt.
– Jag kan säga att jag har fyra söner och ingen av dem har varit i armén, säger Ruth stolt.
Under åren de kämpade för att få den första sonen att slippa militärtjänsten grundade Ruth New Profile som är en feministisk rörelse som arbetar för att demilitarisera det israeliska samhället. De arbetar bland annat med att hjälpa personer som inte vill göra militärtjänst och får cirka 150 samtal per månad, främst från 15-16 åringar som inte vill göra militärtjänst men även från personer som redan är i militären och vill ut och från ett ökande antal föräldrar.
Det verkar som att vapenvägrare är en växande rörelse i Israel. I början av mars i år skrev 60 israeliska ungdomar ett öppet brev till premiärminister Benjamin Netanyahu som börjar:
”Vi, de undertecknade, kommer att vapenvägra och vårt främsta skäl för vår vägran är vårt motstånd mot den militära ockupationen av de Palestinska områdena.”
Brevet ligger ute på Facebook-sidan ”vapenvägrare mot ockupationen” där flera av ungdomarna förklarar varför de skrivit under.(7) På sidan finns också information om nittonåringen Uriel Fereras som precis i dagarna släppts ut från sin första period i fängelse. Han säger i sitt uttalande:
”Jag vägrar att göra militärtjänst av ideologiska skäl, jag kan inte delta i den antidemokratiska ockupationen av palestinsk mark av militären, i den civila ojämlikheten mellan oss och de palestinier som lever under israeliskt styre. Varje form av militärstjänst bidrar till upprätthållandet av status quo, därför tillåter inte mitt samvete mig att delta i detta system.”
Visst finns det hopp.
Bilder
1. Kläder för bebisar och småbarn på en marknad i Tel Aviv. Foto: Karolina Österblom
2. En beväpnad soldat på bussen i Tel Aviv. Foto: Karolina Österblom
