Beduinledaren Abu Khamis berättar för mig: ”Problemen här började 1967 när den israeliska militären kom. De berättade för oss att marken vi bor på är militär mark som är förbjuden att beträda. Men se er omkring, marken är tom! Alla kan komma hit och titta, men vi får inte bo här.” Abu Khamis by hotas sedan dess av rivning. Detta är en mans berättelse om hur ockupationen påverkar hans liv.

En lördag i december träffar jag Abu Khamis för första gången, i byn Khan al-Ahmar där hans familj har levt sedan i början av 50-talet. Abu Khamis och hans familj är beduiner, och har inte frivilligt valt att leva i byn på kullen mellan Jerusalem och Jeriko på Västbanken. Beduiner lever enligt tradition som semi-nomader, de är herdar och flyttar för att djuren ska kunna beta.

Enligt Abu Khamis gavs hans familj valet att ta värvning i den israeliska armén 1948. Det finns fortfarande idag förband inom den israeliska armén som består av palestinska beduiner med israeliskt medborgarskap. [1] Abu Khamis familj vägrade dock och blev tvångsförflyttade hit till Västbanken. Sedan dess har familjen vuxit och boplatsen har blivit en by.

Följeslagare i Khan al-Ahmar. Foto: Malin Andrén
Följeslagare i Khan al-Ahmar. Foto: Malin Andrén

Sedan den där lördagen har jag träffat Abu Khamis flera gånger och varje gång får jag fler delar av hans familjs berättelse.

På kullen bredvid byn ligger Kfar Adumim, en israelisk bosättning. Abu Khamis berättar med sorg i ögonen om hur israelerna som kom i slutet av 1960-talet började bygga bosättningar och förvandla byns mark till grönområden. Han säger:

– Beduiner har inga gränser, vi lever där vi kan. Bosättarnas gränser bestäms av deras vapen och deras makt. Med sina vapen kan de gå och leva var de vill.

Sedan många år har samtliga hus i Khan al-Ahmar rivningsorder från de israeliska myndigheterna. Med jämna mellanrum har hus eller delar av hus demolerats. När jag frågar Abu Khamis om vad han tror att är anledningen till detta svarar han att de israeliska myndigheterna vill ha marken de bor på för att kunna bygga ut bosättningarna i området.

Hans svar har stöd i det faktum att israeliska myndigheter har upprättat en plan för att expandera bosättningar i området, den så kallade E1-planen. Om den går att läsa i till exempel Ha’aretz, en av Israels största dagstidningar. [2]

Enligt många källor, som till exempel FNs råd för mänskliga rättigheter, är våld utfört av bosättare riktat mot palestinier vanligt. [3] Enligt Abu Khamis kommer bosättare regelbundet till hans by mitt i natten. De går omkring i byn med starka strålkastare och megafoner, de är ofta tungt beväpnade och många av barnen har blivit väldigt skrämda.

Abu Khamis berättar om de som bor i bosättningen:

– De är inga svaga människor. De är högt uppsatta poliser och politiker. På dagen är de Israels ledning, på kvällen är de olagliga bosättare som skrämmer våra barn.

Kfar Adummim grundades av Uri Ariel i slutet av 1970-talet. Ariel har suttit i Knesset, Israels parlament, sedan 2001 och är idag Israels minister för lantbruk och landsbygdsutveckling. [4]

Det finns enligt Abu Khamis många exempel på hur bosättningens existens och bosättares beteenden utgör ett stort orosmoment för byborna. Det första är givetvis att bosättningen är byggd på ockuperad palestinsk mark.

Detta är ett brott mot internationell humanitär rätt och bryter mot palestiniernas äganderätt, rätt till jämlikhet och till en tillfredsställande levnadsstandard. [5] Många hävdar att byggandet och expansionen av bosättningar på Västbanken innebär ett av de största hoten mot etablerandet av en hållbar palestinsk stat. [6]

Bosättningen har även satt stopp för byns naturliga vattenförsörjning. Byborna brukade hämta vatten till sig och sina djur i en närliggande källa, men dit går det inte längre att komma på grund av bosättningens läge.

Abu Khamis berättar vidare:

– Det går vattenledningar genom vår by som vi inte får använda, de är till för bosättningen. Ibland har vi gjort hål i vattenledningen för att kunna ta vatten till oss och djuren. Hade inte du gjort samma sak om du inte hade haft vatten att ge till dina barn?

Invånarna i Khan al-Ahmar kan inte resa till Jerusalem för att sälja produkter som de producerat. Detta i kombination med att de blivit av med det mesta av sin mark har tvingat dem att sälja sina djur.

– För 15 år sedan hade vi 2 000 får och 28 kameler, idag har vi bara 140 får kvar. Inga kameler. Vi har ingen mark för dem att beta på och i och med att vi inte får resa till Jerusalem så har vi ingen marknad som vi kan sälja våra produkter på. Vi har inte råd att ha kvar djuren.

Precis som för andra beduinbyar i området [7] så finns det en plan om förflyttning för Khan al-Ahmar. Abu Khamis skrattar när han visar mig på kartan var de israeliska myndigheterna har berättat för honom att just hans by ska flyttas:

– Det bor ju redan folk där! Ska de flytta på människor igen bara för att de kan?

Han fortsätter dock, med samma leende:

– Vi ska ingenstans.

På en stenmur inne i Jerusalem läser jag, några dagar senare, ett citat från Palestinas nationalskald Mahmoud Darwish som påminner mig om Abu Khamis ord:

”My homeland is no suitcase and I am no traveller.”

Abu Khamis i byns samlingshus. Foto: Mayara Carvalho
Abu Khamis i byns samlingshus. Foto: Mayara Carvalho
1. Bedouin Reconnaissance Unit, Israeli Defense Forces. Hämtad 11 januari 2016. 2. Levinson, Chaim och Ravid, Barak, Israel Renews Building Plans in Hot-button E1 Near Ma’aleh Adumim Settlement. Ha’aretz, 28 december 2015. Hämtad 6 januari 2016. 3. Israeli settlements in the Occupied Palestinian Territory, including East Jerusalem, and in the Occupied Syrian Golan, Report of the Secretary-General, sid 14ff. FN:s råd för mänskliga rättigheter, 9 mars 2015. Hämtad 11 januari 2016. 4. Ministry of Agriculture and Rural Development, Minister of Agriculture and Rural Development. Hämtad 11 januari 2016. 5. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Förenta Nationerna, 16 december 1966. Hämtad 11 januari 2016. 6. Land Expropriation and Settlements. B’Tselem, 23 november 2015. Hämtad 6 januari 2016. 7. Magnusson, Sofia, Livet går vidare. Följeslagarprogrammet, 30 november 2015. Hämtad 6 januari 2016.

Fler rapporter